Dårskap con Lundino

Hola, amigos! Jag tänkte försöka plinka fram några rader idag. Det var längesedan jag skrev nu. Detta pga förfrysnings-skador i mina stackars fingrar och extrem lathet. Det är inte lätt att finna inspiration i detta helvetes-landskap av snö och bitter kyla. Det var nog bäst att jag undvek skrivande den senaste tiden, för det hade antagligen bara blivit en massa bitterheter om vintern. Jag tycker att jag slängt tillräckligt med sådant skräp på mina läsare.

Jag tänkte dock klaga lite på vintern idag också. Men istället för att skriva vad jag egentligen tycker så tänkte jag bara skriva ordet "vinter" en massa gånger, tills jag tröttnar. Då vet ni ändå vad jag menar. Vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter, vinter och slutligen vinter!

Så, då var det ur världen. Nu kan jag börja bearbeta vanliga seriösa ämnen, så som jag alltid brukar göra. Jag kan börja med det som är den mest uppenbara ändringen i mitt liv, sedan jag senast yttrade mig. Jag har gått och blivit sambo. Denna gång är det inte med en man som det var senast, utan med en riktig kvinna. Kvinnan heter Magdalena Persson och hon är en mycket trevlig och vacker människa, som av någon anledning har varit tillsammans med mig i över ett år. Jag förstår inte hur den stackaren orkar, men jag tänker inte klaga. Efter att hon flyttade in så har det blivit lite mer liv, i min annars avlidna lägenhet. Det ligger färgglada kuddar i sängen, toaletten luktar inte längre bajs och sopkorgen tillåts inte längre att föda upp ohyra. En jäkla förbättring, med andra ord. Annars är allt som vanligt, måste jag säga. Förutom möjligen att jag inte har druckit så mycket på några dagar. Duktigt, säger ni. Inte alls, jag har bara inte råd.

Annars kan jag säga att det går bra med bandet. Vi har spelning i Gnarp nu på fredag och vi har äntligen fått upp en Myspace med lite låtar. Det är bara live-klipp från våra två senaste spelningar och det är inte världens bästa kvalité, men man hör hur våra låtar låter i alla fall. Jag lägger upp adressen här nedanför så ni kan gå in och lyssna, om ni skulle tycka att det vore intressant.

http://www.myspace.com/apileoffailures

Jag tackar för idag och hoppas att vi ses igen innan våren.

Hej på er, kära läsare. Det var inte igår. Inte ens i förrgår, eller dagen innan det. Anledningen till detta har många ansikten. De två största av dessa ansikten är mest kända som Jul-ledighet och Januari-lathet. Den senare av dessa två har varit väldigt påtaglig och jag har därför skitit i att skriva. Det ska ni vara glada för, eftersom det antagligen inte hade blivit intressant på en fläck. Inte ens en liten fläck.

Som sagt, så har det precis varit jul. Glädjens och fulla gubbar i skäggs högtid. Jag brukar alltid ha en trevlig jul, men det är absolut ingenting som jag brukar längta till. Men nu funderar jag nästan på om man ska ta och längta lite till nästa år, för det var en riktigt bra jul i år. Jag vet inte riktigt varför, men så blev det. Jag var ledig i drygt två veckor, umgicks med vänner och familj och hann med en fjäll-resa. Det får man ju inte klaga på, så jag har bestämt mig för att vara nöjd över det. Där har vi, för övrigt, anledningen till den lyckade julen. Den som jag påstod att jag inte kände till.

Jag hade tänkt att sammanfatta 2009, lite kortfattat. Men vet ni vad? Det verkar på tok för jobbigt. Klockan är mycket och 2009 var ett långt år (som år brukar vara), även om det gick väldigt fort. Vi får se om jag finner motivation och energi framöver, när den övriga fantasin börjar tryta.

Det finns inte mycket att berätta om det liv jag lever just nu. Jag jobbar och står i, jag är fortfarande blond, jag har inte blivit märkbart smartare och jag är fortfarande ekonomiskt inkompitent. Det som upptar mina tankar mest, för tillfället, är att jag har en spelning med mitt band (Dust N' Bones) idag. Rockkarusellen drar igång och startskottet går i Edsbyn kl18 ikväll. Nervositeten börjar göra sig märkvärdig just nu och eftersom jag är sångare i bandet, så vimlar det runt en massa texter i mitt huvud. Jag har aldrig varit bra på att memorera texter och det blir sällan bättre när man måste stå inför folk och framföra dem, även om det ska bli sjukt roligt. Jag hoppas att jag överlever denna prövning, men jag tar tillfället i akt att säga farfäl nu, ifall det skulle gå åt pipsvängen.

Nu har jag lite disk att ta hand om, även fast klockan är 3 AM. Min farmor kommer på besök på förmiddagen och min lya ser ut som en svinstia. Inte en fin svinstia som mockas varje dag, utan en ful svinstia, som inte har mockats på flera år. Här har inte mockats en enda gång i år. Tur att det bara är Januari, annars vore det värre.

Önska mig lycka till ikväll (om ni tycker att jag förtjänar det), så hörs vi snart igen (om jag överlever).
Ciao!

Hej och hå i vinterlandet! Det är inte varje vinter som vi verkligen har en vinter. Som det ser ut i år, så börjar jag seriöst att tvivla på allt tjat om växthuseffekten och annat hokus-pokus. Detta år har inte visat några större tecken på ett varmare klimat, snarare bauta-tvärtom! Det är dock lite mysigt med snö, så här under julen och jag hoppas att den kan få ligga kvar. Bara temperaturen kan hålla sig på en relativt hanterbar nivå.

I fredags drog jag och två kamrater till Edsbyn för att spana in ett band (Dynazty). Då var det -29 jäkla grader utanför dörren. Den lilla promenad på 5 minuter som krävs för att ta sig till kamrat Dagh, var en riktig plåga. Jag tappade känseln i mina lår, jag tappade känseln både i och utanpå mina öron, näsan ramlade av, jag blev fullkommligt blind på båda ögonen och jag ramlade 34ggr. Ingen angenäm promenad, med andra ord.

Resten av kvällen däremot, var en riktig succé. Dynazty röjde skiten ur Edsbyn och likaså gjorde vi. Jag har fortfarande ett brakande dunder-tinitus på alla mina öron och jag fryser fortfarande, men det var värt det. Efter spelningen Följde vi med grabbarna i bandet till Edsbyns lilla hotell och fortsatte festen där. Även det en succé på många sätt, men mindre på andra. Det visade sig, att efter någon timme på hotellet så trodde vi själva att vi var rockstjärnor, vilket resulterade i en böter på 2000kr. En löjlig summa för en äkta rockstjärna, men inte för tre fattiga rockstjärne-wannabees i juletid. Detta kan nu låta värre än det var. Jag garderar mig på detta vis, ifall min mor eller någon annan känslig släkting skulle titta in här. Anledningen till denna saftiga summa av ofrivilligt betalande, är en samling av småsaker, egentligen. Det gick ingen buss hem för oss förän på morgonen, det var -100 grader ute, vi hade ingenstans att sova och vi var väldigt hungriga. Därför hamnade vi i hotell-lobbyn, där det fanns frukost och soffor, som vi uppenbarligen inte hade rätt att ta för oss av. Det gjorde vi ändå och därav vår böter. Roligt hade vi i alla fall, så vi får låtsas att kvällen var värd 2000 spänn.

Annars i helgen, så har jag varit hos min far i Gävle och firat jul. En mycket trevlig tillställning, med god mat och trevligt sällskap. Om du läser, käre far, tack för det!

God Jul!

Varning! Jag är inte nykter när jag skriver detta inlägg. Jag är helt tvärtom faktiskt, vilket betyder att det kan vara en hel del tråkigt och stötande material i den här texten. Jag har varit på firmafest ikväll och som det brukar bli, så blev det ett par öl, ett par flaskor vin, ett par groggar, ett par drinkar och ett par  Gin & Tonic.

Det är som vanligt. Man går in med den vanliga inställningen: Ikväll blir det lugnt, ikväll ska jag dricka det jag har och inte det jag får tag på. Blir det så? Nä, inte riktigt. Jag drack det jag hade, på förfesten, vilket var en skruttig liten vinflaska, av afrikanskt ursprung. Jag kände mig lagomt draqen, redan då men det var innan julbordet. Årets julklapp från jobbet var ett julbord, med tillhörande rock-show ifrån The Poodles och Nina Söderquist. En helt förträfflig idé, enligt mig själv. Det största jobb-gänget gick idag och resten av de lite mer fjantiga, ska gå imorgon torstag. Det var en mycket angenäm kväll. Matmässigt, sällskaps-mässigt, musik-mässigt och rolighets-mässigt. Det blev ett jäkla röj, vilket är kanon! Jag har precis kommit hem ifrån Tranan och jag väntar nu på att det ska komma ett gäng kamrater hit. Självklart är det efterfest, men eftersom jag hunnit skriva så pass mycket som jag gjort, så kommer de antagligen inte. Jäkla svikare!

Jag måste avsluta nu, men jag ska skriva igen inom en ytterst kort period. Det är lite för svårt att skriva just nu, för knapparna sitter inte där de ska. Det må se relativt rätt ut, men det har tagit minst en timme att få det så.

God natt och på återseénde!

Jag hoppar in för en snabbtitt idag. Tänkte klaga lite på vädret och diverse andra meningslösa ting, som förmörkar min vardag. Inte för att någon skulle vara intresserad, men jag försöker hålla igång min blogg och då är det bättre att klaga, än att inte yttra sig alls. Om någon av er "bättre vetande" läsare har synpunkter på detta, så är ni välkommen att klaga ni också. Det vore i och för sig lite dubbelmoral, eftersom ni skulle klaga på att jag klagar. Det går inte för sig, så ge fan i det!

På riktigt, vad är det för satans väder vi har? Regn och lera så långt ögat kan nå, vilket i och för sig inte är speciellt långt eftersom det står en massa byggnader i vägen. Men jag ger mig tusan på att det är regn och lera, även bakom dessa byggnader. Jag är en mycket morgontrött människa. Innan lunch är jag mer som en muttrande zombie, än något annat. Det är därför extremt tråkigt att behöva lämna sängen på morgonen och mötas av detta gråa och genomruttna väder. Det gör att jag inte ens hinner vakna, innan det är dags för ryggläge igen. Jag befinner mig i en evig dvala, så att säga.

Sen har vi det här med temperaturen(ute alltså, inte den i kroppen). Jag har alltid varit en sucker för varmare temperaturer och är det fortfarande. Men det blir en konflikt nu när det är så nedrans varmt, fast det är vinter. Man måste klä sig i vinterjacka, för det kan ju bli kallt när man minst anar det och det är ju ändå december. Men det resulterar i att man svettas som en skogshuggare istället. Detta trots att det, som sagt, är december månad. Om man dessutom har brådis till jobbet, vilket jag alltid har, så svettas man ännu värre. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men jag önskar att det kunde bli lite kallare. Någonstans mellan 1 och 3- kan det få vara. Då räcker jackan gott och väl för att hålla värmen och man slipper plaska runt i metervis med brun sörja. Som den vinterhatare jag är, så skäms jag en aning över detta uttalande, men jag hoppas att jag blir förlåten. För övrigt så måste jag tillägga, att den där vita skiten gärna kan stanna kvar i himlen, vintern ut om den vill(än har du inte fått grepp om mig, vinterjävel). Det bryr jag mig inte alls om. Bara man slipper regn och sörja, så är jag nöjd.

Ciao!

Idag tänkte jag sammanfatta vår resa. Lite kort bara, så ni får en uppfattning om hur en typisk resa kan se ut, för mig och min brokiga skara med kamrater. Jag infogar också en bild på mig sovandes på ett plan och en bild på Jockes sexiga piercing. Känsliga läsare varnas!

Jag var otroligt trött när den välbekanta Mondeon dök upp och tutade "avfärd". Jag hade sovit i ca 2 timmar, vilket i efterhand var allt annat än klokt. Men vem har sagt att man måste vara klok? Jag har aldrig haft någon större ambition om att vara det. Men hur som helst, vi påbörjade vår resa med att ta oss till Skandinaviens Mordor, Norge. Vårt Ryanair-plan skulle lyfta därifrån och det var därför en bra början att ta sig dit. Bilresan och flyget gick hur smärtfritt som helst. Inga krockar, inga krascher och inte överdrivet med gasutsläpp i bilen. Vi förlorade dock en nyligen införskaffad studsboll på vägen, men det kunde vi stå ut med. När vi landade i Madrid möttes vi upp av vår spanske kamrat, Loic. Han guidade oss säkert till hans spanska vindsvåning, som skulle bli vårt hem, de kommande 5 dagarna. Vid första anblick funderade vi på hur vi skulle kunna bo i detta hål med snedtak. Men efter några timmar kändes det riktigt hemtrevligt. Det blev dock kallt, som Kung Bores rövhål på natten. Jag misstänker att detta berodde på avsaknaden av element, men det har jag inte fått bekräftat än.

Dagen efter (den första riktiga dagen) så började vi, med spanjorens hjälp, att utforska staden. Vi åkte tunnelbana och provade bankomater. En av oss är extra missnöjd med denna kombination, för han blev ficktjuvad i tunnelbanan, strax efter ett bankomat-besök. Det resulterade i 2 meningslösa timmar hos världens långsammaste och mest meningslösa polis. Lustigt värre, vill jag lova. Vi löste penningproblemet på ett smidigt sätt och fortsatte vår resa, utan problem. Mycket skräpmat, mycket onyttigt att dricka och mycket skoj blev det, till slut. För övrigt måste jag tillägga, att en hora stal (den nyligen piercade) Jockes hatt. Det tyckte jag var roligt.

Efter dessa 5 dagar i Madrid så drog vi vidare till Barcelona. Eller som jag numera kommer att säga: Världens mest svårnavigerade stad! Jag tror inte att de har hört talas om skyltar i den jävla staden. Vi åkte taxi till det Hostel som vi skulle bo på och trots att vi blev avsläppta precis utanför dörren, så fick vi leta i drygt 3 timmar för att hitta rätt. Jag ska utbilda mig till skyltmakare och bosätta mig i Barcelona. Det skulle jag antagligen bli miljonär på. Men om man tänker bort skyltbristen så hade vi det väldigt bra i Barcelona. 4 dagar blev det där, innan en lång och jobbig hemresa. Jag är väldigt nöjd med resan och det tror jag att resten av gänget också är.

Nu får det räcka. Det blev inte speciellt kortfattat, inte speciellt roligt och antagligen inte speciellt intressant heller. Men det är inte mitt problem.

Ciao!

Jag är  återkommen i Sveriges kalla land. Spanien-resan som nu är genomförd, var en succé. Allt vi skulle göra gjordes, allt vi ville dricka dracks och om det var någon av oss som ville se en ficktjuv i action, så fick den det också.

Så, nu är man färdig med resandet för en stund. Nästa resa blir nog någon gång under senvåren, då jag tänkte gottgöra min stackars kvinna, för att jag lämnade henne under denna dystra vecka. En dyster vecka har det varit, åtminstone hemma i Bollnäs, men det har också smittat av sig en aning på oss resande. Jag tänker då på det tragiska dödsbesked som nådde oss, när vi precis börjat vår resa. Mimmi Jonsson hade avlidit pga en drog-överdos. Min systers bästa vän och antagligen en kär vän till många fler. Det kändes en aning jobbigt att lämna landet i det ögonblicket, men vi försökte tänka bort det så gott vi kunde.

Men självklart kom inte denna tråkighet ensam. Några dagar senare körde fyra stycken 15-åringar med en bil och mycket dåligt omdöme, in i ett träd och skadades rejält. Åtminstone ett par av dem. Den pojk som skadades svårast var en nära släkting till en i vårt resesällskap, vilket inte heller var speciellt roligt. Och för att göra saken ännu värre så fick en av mina närmaste, hemma i Sverige, ännu ett dödsbud samma dag. Dödens vecka och dödens år. Jag har aldrig någonsin kommit i kontakt med, hört om eller uppmärksammat så mycket död förut. Både kända personer och folk som är lite mer nära, dör som flugor. Just nu vill jag bara att det här fördömda året ska ta slut, så man får börja om igen.

Nu har jag inte tid att sitta här och plinka längre. Jag ska fylla munnen med något energirikt och sedan bär det av till rep med the band. Jag ber om ursäkt för att detta inlägg är otroligt humorbefriat, men jag kände att det behövdes lite seriöst innehåll idag.

På återseende!

Om det är någon stackare, som av någon outgrundlig anledning följer denna blogg, så ber jag om ursäkt. Jag ser att jag inte har visat mig på en hel vecka. Jag skulle kunna skylla på att jag har haft en himlans massa saker att göra, eller att jag spenderar mina dagar med att få folk att sluta dricka alkohol, men då skulle jag ljuga. Jag har helt enkelt inte haft något att säga.

Det kommer nog att bli tyst en vecka till, är jag rädd. Detta pga att jag packar väskan och flyger till Spanien på söndag. Det ska bli väldigt trevligt att slippa Sverige ett tag. Inte bara väldigt trevligt, utan mycket trevligt! Det är jag och 4 kamrater som smiter iväg. Madrid och Barcelona kommer antagligen aldrig mer bli sig likt. Det ska i alla fall jag se till. Så just nu känns det riktigt bra. Mycket bättre än det brukar kännas i slutet av denna hemska månad. Jag är färdig med jobbet för denna månad, jag kommer antagligen att klara mig från snöväder november ut och jag har brännt ut 7st party-skivor med fantastisk musik till vår resa. Det blir inte bättre än så.

Nu sitter jag och väntar på att tvätten ska bli redo. Sen är det bara att försöka lista ut vad jag behöver och inte behöver packa ner, i den alltid lika över-packade väskan. Det är ett mycket litet problem, dock. Jag väntar också på att min flickvän ska dyka upp, så jag får umgås de sista två dagarna med henne, innan jag åker. Hon har varit i Gävle idag och skulle ha varit här för några minuter sedan. Men tydligen så gjorde hon det otroligt lustiga misstaget att hoppa på fel tåg. Hon sitter nu i Söderhamn och väntar på att en buss ska ta henne till rätt stad. Kommer jag att reta henne för detta klantiga misstag? Eeeeeeeeh, är clowner läskiga? Självklart kommer hon att få höra detta i evigheter! Hon kommer antagligen att dumpa mig, för jag kommer ta upp detta så fort jag får chansen. Vi får se om det är värt det.

Nu måste jag ner och torka min blöta tvätt. Jag hoppas att ni får det trevligt i detta tråkiga land, medans jag och mina kamrater skaffar oss minnesluckor i Spanien. Vi ses om lite drygt en vecka.

Ciao!

Nu är det natt. Mörk, kall och nattlig natt. Det känns som att jag är den enda själen som fortfarande andas vaken luft. Jag borde egentligen sova, men det verkar så trist. Dödstrist, ångestladdat, svårt, finurligt, illaluktande, fjantigt, illavarslande, förbjudet, fladdrande, upphetsande, eksem-framkallande och alldeles.......alldeles underbart!

Min yngsta syster ligger för tillfället och sover i min soffa. Som en brölande stock, vill jag tillägga. Jag antar att det är så man gör, om man är syster och sover. Jag är lite avundsjuk för det ser hemskans fridfullt ut. T.o.m dreglet i mungipan följer tyngdlagen mot marken, på ett mycket långsamt och fridfullt vis. Om jag själv kunde få mitt dregel att se så fridfullt ut, så vore jag en lycklig gosse.

Vad gör jag annars inatt då, förutom att observera min systers dreggliga käft? Jo, jag sitter framför computern, med en glassbåt inpulad i truten och förundras över hur kvickt jag tröttnade på internet. Jag har varit datorlös i ett halvår och under hela den tiden har jag drömt om internets underbara värld. Och vad gör jag, nu när jag kan surfa tills jag går upp i rök? Jo, jag tittar först om någon har gjort något lustigt på Facebook, vilket någon sällan har gjort och därefter tittar jag till bloggen, enbart för att konstatera att ingen läser den. Sen går det ca 5 minuter och tjong, så går jag igenom den korta och meningslösa proceduren, återigen. Mitt halvår (ca 15 811 200 sekunder) av drömmar har gått i kras. Därför döper jag härmet om The World Wide Web till "Trister-net". Det vore egentligen lustigare om det hette "Krister-net", men det har ju inget med tristess att göra. Eller i och för sig, jag är säker på att det finns en himmlans massa Kristers där ute, som är tråkigare än fullkorns-bröd med ännu mera fullkorns-bröd (toppat med sand). Men det hör inte riktigt hit, så dem får jag attackera vid ett senare tillfälle. Där duckade ni allt en kula, Kristrar!

Nu börjar jag äntligen känna mig lite pömsig, så jag ska nog krypa ner i den varma kvadraten nu. Jag ska drömma om drakar inatt. Natti natti!

Jag tänkte kortfattat få ner lite tankar idag. Det bär snart av till arbetet och jag har en pizza i ugnen, så det är lite brådis. För er som är dumma i huvudet, så kan jag förklara att jag inte är gravid med en pizza, den ligger i en annan ugn. Den som håller till under spisen, närmare bestämt.

Gårdagen var riktigt angenäm. Min feber avtog sakta men säkert, soffan var lika mjuk som vanligt och jag visste att jag hade en lång sovmorgon framför mig. Underbart trevligt. Nu är dock dessa bekvämligheter som bortblåsta. Eller bortblåsta och bortblåsta förresten. Febern är fortfarande borta men jag kommer ihåg hur den kändes, soffan är fortfarande mjuk men jag sitter på en hård stol och sovmorgonen är jag i princip inne i nu, om man tänker bort att jag är vaken.

Som sagt, så ska jag arbeta ikväll och jag förbereder mig som bäst för det just nu. Jag gillar dessa nattpass, väldigt mycket. Det är lugnt och skönt och man slipper använda dumburken i skallen till annat än att byta kanal på tv:n. Det enda problemet brukar vara att det kan vara svårt att få tiden att gå p.g.a tristess. Om någon vet något bra man kan syssla med, när man sitter själv i ett rum om natten, så är jag öppen för förslag. Jag har vissa planer på egen hand också. För någon dag sedan så fick jag någon slags vision. Det var en saga, som handlade om tre nakna prinsar och ett guld-äpple. Efter det så tänkte jag som så, att detta skulle nog kunna bli en fenomenal barnbok. Eller inte...

Nu måste jag plocka ut pirren ur urren. Ciao!

Idag har jag känt mig riktigt miserabel. Jag misstänker starkt, starkt och t.o.m ännu starkare att det beror på sprutan som jag tog igår. Under den långa arbetsdag, som jag nyss avslutade, har jag tampats med växlande feber och cellskräck i halsen. Jag har känt mig lite som ett temperaturväxlande vrålåk. Ingen kanon-kombination om man vill få dagen att passera.

Nu lyckades jag, trots dessa små olägenheter, att ta mig igenom dagen. Inte helt utan stil heller, om jag får säga det själv, vilket jag självklart får. Nu väntar en otroligt slapp eftermiddag och kväll. Kanske någon film, ett par mysiga musikstycken, en jäkla massa ätbara och vitamin-befriade ting och om allt vill sig väl, en feberfri natt. Mums-filli-hej-så-tjock-jag-kommer-att-bli!

Håll i hatten nu, för här kommer ett litet glädje-ämne. Det är nog det första på väldigt väldigt länge, i min annars så bittra verklighet. Min familj, mina vänner och min flickvän är för övrigt, inte inräknade i den "bittra" delen av min verklighet. Men hur som helst, det som känns extra fantastiskt just nu, är att jag och några av grabbsen drar till Spanien om knappt två veckor. Madrid och Barcelona darrar av skräck inför vårt kommande besök. Det blir ingen solsemester direkt, men däremot kommer det nog att bli ett par öl. Storstads-spex, med andra ord. Jag känner att det kan behövas en liten resa, speciellt nu när Pappa Vinter har satt sig ned på hela vårt avlånga land med sina kalla skinkor. Så nu kanske man överlever det kommande halvåret också. Tack och bock, SPANIEN!

Goder afton, gott folk! Detta är mitt första inlägg på denna nya och mer personliga blogg. Självklart så har ni redan lyckats lista ut att det är mitt första inlägg, så den kommentaren är egentligen en gnutta överflödig. Nästan lika överflödig som jag själv.

Detta är den tredje av mina bloggar. Jag har under mina hektiska år som bloggoman, plinkat fram med fingertopparna på två sidor. Den första av dessa två var Bloggis.se. Bloggportalen som fullkomligen skriker "fjortis". Detta pga av namnet. Hjärnan för tankarna till bildarkivet och direkt plockas en piercad tonårs-jänta fram, som skär sig i armarna och bojkottar punkter och versaler. På Bloggis fick jag ner en herrans massa dumheter, innan jag slutligen bestämde mig för att uppgradera. Uppgraderings-tåget förde mig till Metrobloggen.se. Dit lockades guldgrävare, som jag, med löften om publicitet och rikedom. Egentligen så var det inte löften men de uppfattas gärna så, om man är något av en naiv dumskalle. Jag är en naiv dumskalle. Tanken är som så att man får en viss summa pengar per sidvisning, efter att man uppnått 5000 sidvisningar, under en månad. Jag hade som mest 32st, vilket inte direkt gjorde mig till grabben med guldbrallorna. Därför (inte bara därför men ändå därför) bestämde jag mig för att förflytta skrivandet, återigen. Denna gång till en blogg där mitt eget dåliga namn syns i addressen. Jag har dessutom haft en svacka i mitt skrivande under de senaste...........hm.....två åren. Detta är med andra ord "a fresh start" och jag ser fram emot att återuppta mitt liv som bloggoman.

Det var allt för idag. En av mina två fantastiska armar har börjat krampa och jag är orolig att den ska ramla av, om jag fortsätter skriva. Detta pga av att jag tog bacon-feber-sprutan idag. Jag hoppas verkligen att den fungerar bättre emot bacon-feber, än den gör emot arm-kramp och mild feber.

På återseende, Tommy Nilsson-fans!