No(varm)ber

Mörkret härskar i stugan som är mitt liv. Mörkrets kalla tunga slickar pärlor av döds-svett från min rygg. Nej då, det är faktiskt tvärtom.

Det är sällan som livet är så här bra under de sista skälvande månaderna av året. Det mesta av denna o-misär beror med största sannolikhet på vintern. På avsaknaden av vintern, vill säga. De senaste två åren så har vi redan varit infrysta så här sent i november. Men inte i år. Nej, i år är det annat. I år har vi fortfarande september-väder, trots att vi har kommit en bra bit in i november. Vissa klagar men jag älskar. Vintern kommer vi få lida igenom i alla fall. Antagligen värre än tidigare dessutom. Så, passa på att njuta av de varmare temperaturerna. Det kommer antagligen att bli kallt redan imorgon.
Annars är det som vanligt. Repetitionerna inför julkonserterna går bättre och bättre. Det är snart dags nu. Inte mycket nytt utöver det. Förutom att jag snart ska ta min första körlektion. Inte ett år för tidigt. Jag skulle ha tagit tag i körkortet för ganska många år sedan, men det har liksom aldrig funnits något akut behov. Men nu börjar mina syskon knappa in på mig. Av mina fyra yngre syskon så är det två som redan har körkort och de andra två är snart på gång. Så jag känner att jag måste ta mig i kragen, så jag inte får stå där och skämmas sen när de andra har tagit sina kort. Det är i och för sig en bra morot att ha.

Förkylnings-varelse på vift

Idag har vi äntligen kommit igång med repandet inför julkonserterna "Nu tändas tusen juleljus", som jag ska medverka i. Som vanligt är detta i samarbete med Åsa Jinder och det är något som jag verkligen ser fram emot. Jag tror att det kommer bli några mycket trevliga tillställningar. Konserterna kommer att äga rum i Bjuråker, Hamrånge och Hanebo(Kilafors). Alla dessa i kyrkor. Mest pga stämningen, inte pga att vi skulle vara troende eller något sådant. Om någon är intresserad så går det att boka biljetter via Åsa Jinders hemsida: http://www.asajinder.com/

Det kändes väldigt skönt att få komma igång med musiken igen. Det har varit aningen torftigt på musikfronten den senaste tiden. Mest pga att vi numera saknar trummis i bandet. Detta skyller jag på Emil Björklin. Nu låter det här kanske som att han skulle ha kört iväg vår trummis, eller att han på något vis gömt honom. Men nu är det ju inte riktigt så. Emil Björklin var vår trummis. Vilket betyder att han bär skulden till vår trummislöshet. "Men vadå, sparkade ni honom?" säger ni. Nej, det gjorde vi inte. Han fick för sig att gräset skulle vara grönare lite längre söderut. Närmare bestämt i Helsingborg. Så han tog sin kratta, sina två latex-byxor och sin kex-fabrik och flyttade ner. Vi var mycket ledsna. Speciellt Persson, som direkt antog att det var pga honom som vår vän hade lämnat oss. Inte helt orimligt i och för sig, med tanke på hur påfrestande Persson kan vara för en mörkhårig man som gillar trummor. Nu börjar vi sakta men säkert att förlåta vår flyende trum-kamrat. Det är ju inte så konstigt att man vill lämna denna håla en sväng innan man blir gammal. Hoppas det går bra för dig, kamrat! Skicka gärna upp en trummis om du skulle stöta på en.

Nu är det nog dags för mig att krypa till sängs. Jag har en dag av övningskörning och repande framför mig imorgon. Jag känner mig dessutom inte så pigg. Det är verkligen typiskt det där med förkylning och feber. Varenda jäkla gång som jag ska göra något där jag behöver vara frisk, så blir jag hängig. Jag hade grymma halsproblem innan TV4-framträdandet, men dagen efter var de som bortblåsta. Jag har varit helt frisk sedan dess och det var i mitten av Augusti. Jag hade precis börjat vänja mig vid att må bra, men då slog det till igen. När jag vaknade idag så smärtade det i halsen och kroppen kändes obehagligt febrig. Och självklart hade vi det första repet inför julkonserterna idag. Jag börjar misstänka att det inte är en slump. Någon form av förkylnings-varelse håller koll på mig och ser till att jag alltid blir dålig samma dag som jag måste sjunga. Jag ska vakta som en hök inatt. Ser jag någon okänd pryl så kommer jag anta att det är denna förkylnings-varelse och då blir det inte roligt. För förkylnings-varelsen alltså.

Jag avslutar med ett gammalt ordspråk...eller ja, det är ganska nytt...men välanvänt...eller kanske inte. Okej då, jag har kommit på det själv: När kossan lagt ägg, då slutar morsan att skrika

Season Syndrome

Jag hittade en gammal cd-skiva idag som det inte stod någonting på. Jag bestämde mig för att prova den i datorn och det visade sig att det var en skiva med arbeten och uppgifter från min tid på gymnasiet. Jag har inte tittat igenom de grejerna på över fyra år, så det var sjukt roligt att gå igenom allt igen. Jag hittade mycket gamla bilder och även lite text. I brist på annat intressant att skriva så tänkte jag dela med mig utav en av dessa texter nu. Jag kommer inte ihåg exakt vad den här uppgiften gick ut på men jag vet att vi skulle skriva en artickel. Antagligen så fick vi hitta på vad som helst att skriva om för inget av det som skrivs bygger på någon sanning. Det handlar om en ung man vid namn Johannes Hedberg som har råkat ut för en obehaglig sjukdom, en sjukdom som inte finns på riktigt. Johannes finns däremot på riktigt och han är en nära vän till mig. Med det sagt så tänker jag nu hålla käften och låta er läsa detta mästerverk från en svunnen tid.

Season syndrome
Johannes Hedberg har precis börjat vänja sig med de kalla vindarna från norr. Dunjackan sitter på och tumvantarna har han alltid i beredskap. Det blir därför som en chock för honom nu när sommaren är ordentligt på väg.
- Det är hemskt, säger han.


Nu nalkas tuffa tider för stackars Johannes. Sommaren är på gång och Johannes har knappt hunnit vänja sig vid vintern.
- Sånt tar sin lilla tid, säger han och himlar bekymmersamt med ögonen. Men man kan ju tycka att sommaren borde vara den skönaste tiden på året. Varmt och soligt och vattnet går att bada i. Men Johannes håller inte med.
- Det är aldrig tillräckligt varmt, solen går i moln och vattnet är ohygieniskt. Men myggorna är i alla fall gulliga, medger Johannes. Johannes har en mycket ovanlig sjukdom. ”Season Syndrome” kallas den och gör året svårt för Johannes.
- Jag brukar gråta, säger han och stryker darrande en tår ur ögat. Season Syndrom fungerar så, att man får extremt svårt att anpassa sig till klimatförändringar. Problemen uppstår både fysiskt och psykiskt. Johannes måste spendera första halvan av vintern inomhus, för att han inte ska drabbas av en allvarlig chock och avlida.
- Jag känner mig som en fånge i min egen kropp i början av varje årstid. När halva vintern gått kan Johannes långsamt börja ta sig ut. Men han måste vara försiktig. Skulle han vara ute lite för länge alltför tidigt så skulle det nästan säkert leda till döden.
- Det är så orättvist, säger han och vrider på sig lite obekvämt.

Sjukdomen visade sig först när Johannes var 3 år gammal. En varm vårmorgon var han ute och lekte, som vilket friskt barn som helst. Han kände redan när han gick ut att något var fel men tänkte inte mer på det, för han var ju trots allt bara 3 år. Efter ungefär 4 timmar ute i den stekande solen började Johannes frysa och svettas på samma gång och han kollapsade. Läkarna konstaterade att det berodde på ojämn kroppstemperatur. Senare kunde man fastställa att Johannes hade Season Syndrome.
- Det var den värsta dagen i mitt liv, säger Johannes.
Enda sedan den där ödesdigra aprilmorgonen har Johannes liv sett ut som det gör idag och han kommer med all säkerhet att dö innan han fyllt 20.
Man skulle kunna säga att jag sjunger på sista refrengen nu, säger Johannes lite skämtsamt. Forskare jobbar febrilt för att komma fram med ett botemedel mot denna hemska sjukdom och man tror att det inom 10 år kommer finnas ett vaccin.

SLUT

Så var det med det. Hoppas att läsningen uppskattades. Kom för övrigt ihåg att inget av detta är sant. Johannes Hedberg finns men han lider inte av Season Syndrome. Det är bara en sjukdom som jag klurade fram på egen hand för ca 5 år sedan.

Sommarslut och vintertut

Snipp snapp snut, nu är sommaren slut. Det har gått väldigt fort. Det gör sommaren alltid men den har gått extra fort i år. Antagligen pga att jag har haft väldigt mycket roligt att göra.

Stora delar av sommaren spenderade jag med ensemblen från "Det hände i Hårga". Repa, repa och repa, följt av sex fantastiska föreställningar på Kilafors Herrgård. Det hela blev en publiksuccé, vilket känns jätteroligt. Den enda nackdelen med allt detta var väl att sommaren bara flög förbi. Men det är ett litet pris att betala om man tänker på allt man har fått göra. En häftig grej var när vi besökte tv4:as Nyhetsmorgon och sjöng i direktsändning. Nervöst som attans men enormt spännande och fantastiskt roligt.

Nu ser jag fram emot nästa års uppsättning av samma föreställning. Sen ser jag fram emot julen och vintern, vilket jag inte brukar göra. Detta gör jag av tre anledningar. Jag ska på en liten julturné med Åsa Jinder, Jonas Otter och Jenny Engström, jag ska spela in en soloskiva i samarbete med Åsa Jinder och jag och min kära sambo har äntligen fått ny lägenhet.

Turnén ska bli väldigt roligt att genomföra och det kommer bli väldigt fint. Vi kommer uppträda i tre kyrkor, som det ser ut nu. Det blir både gamla klassiska jul-låtar och lite nyare. En mycket smakfull blandning, enligt mig själv.

Soloskivan kommer bli skitrolig att göra. Vi har inte kommit igång med jobbet på den än, men det ska tydligen finnas lite låtar som jag ska testa. Jag har drömt länge om att spela in skivor och få jobba som artist. Det känns väldigt roligt att jag har kommit en liten bit på vägen i alla fall.

Sist men inte minst, så har jag och min sambo Magdalena Persson fått en ny lägenhet. Vi har letat förgäves i över ett år, i köer som sträckt sig till månjäveln och tillbaka. Men nu har vi äntligen hittat en riktigt fin lägenhet som vi kommer bli väldigt nöjda med. Det känns skönt att äntligen slippa Gärdet och vår förbannade trappuppgång som är fylld med människor som inte har en aning om vad tystnad är. Det är tur att det vi fick lägenheten nu, för om vi hade varit tvungen att bo kvar länge till så hade det antagligen blivit ett grann-mord. Vilket hade varit tråkigt. Därför är det nog bäst för alla om vi flyttar.

Annars är allt som vanligt. Allt är gult och fult och det är kallt och snart väldigt halt. Jag vill klargöra att jag absolut inte ser fram emot vintern som årstid. Jag ser bara fram emot det jag ska göra i vinter. De två hänger inte ihop på en endaste blöt fläck. Kylan och det vita äcklet är jag lika negativ till som vanligt.

Jag ser att jag har fattat mig väldigt o-kort idag. Detta beror antagligen på att jag inte har varit så skriv-aktiv på ett halvt månvarv. Ni får stå ut med detta eller ge fan i att läsa. Lycka till med det valet. Eller ja, om ni läser det här så har ni ju redan gjort det valet. Med största sannolikhet valde ni det första valet, som var att stå ut. Mycket nödvändigt konstaterande av mig, måste jag säga. Nu ska jag sluta. Huj!

"Det hände i Hårga" är igång

Hej på er! Jag upplever en fantastisk tid just nu. Jag har inte varit så här nöjd med livet....någonsin! Jag har semester, det är sommar och vi har precis haft premiär med "Det hände i Hårga".

Som sagt, så hade vi premiär med "Det hände i Hårga" igår och det gick väldigt bra. För er som inte vet vad jag pratar om så är det musikteatern som är skapad och regiserad av den fantastiska Åsa Jinder. Jag spelar en av huvudrollerna i denna föreställning. Jag spelar teater och sjunger. Jag hade aldrig trott att det skulle vara så roligt att spela teater. Jag har aldrig haft några teater-drömmar. Det har jag väl egentligen inte nu heller, förutom i den här föreställningen som jag brinner enormt för. Det jag vill göra är att sjunga och det får jag göra nu. Det är en obeskrivlig känsla att stå inför ett hav av människor och framföra sina låtar som jag fick göra igår på premiären. Jag hoppas att jag får göra det så länge jag lever, för det är verkligen en underbar känsla.

Nu ser jag fram emot de kommande fem föreställningarna och jag hoppas att det blir lika mycket publik varje gång. Om ni inte redan gått så tycker jag att ni ska besöka en föreställning. Även om ni inte är intresserad av teater så tror jag att ni kommer gå därifrån nöjda. Är ni fortfarande tveksamma så kanske det hjälper om ni får höra lite smakprov från låtarna.

http://www.youtube.com/watch?v=JcdJnnZPEyY
- Kärlekens Värld - Med mig

http://www.youtube.com/watch?v=ECm2WXID-Lw - Dagg över Hårga äng - Jenny Engström

Bloggig nostalgi

Jag sitter på jobbet igen mitt i natten, utan något vettigt att göra. Tänkte därför försöka få ner några rader här. Blir det något att hurra för? Det får vi se.

Idag har jag haft en väldigt lugn dag. Jag repade med "Det hände i Hårga" innan jobbet. Eller egentligen samtidigt som jobbet, men Anna var snäll och jobbade över några timmar. Det kändes väldigt bra idag. Jag glömde bara en replik, vilket jag ser som en bedrift. Det är nog det enda intressanta jag har gjort idag. Om inte sömn och tvätt låter intressant för någon. Vilket jag hoppas att det inte gör, för då har ni inte upplevt mycket intressant i livet.

När jag väntade på tvätten tidigare idag så satt jag och kollade igenom lite gamla blogginlägg. 3-4 år gamla inlägg från bloggis.se. Det var där jag började skriva och jag hade faktiskt en del fans. De var i och för sig mina vänner, men fans är fans. Hur som helst så var det väldigt roligt att gå igenom detta material. Livet såg lite annorlunda ut på den tiden. Vi hade "folkölskväll" i min lilla etta i Kilafors, varje fredag och lördag. Ofta blev det även på onsdagar. När jag tänker efter så var nog även onsdagar mer regel än undantag. Vi sjöng Sing-Star, spelade hög musik, drack rapsolja, klädde ut oss i überlöjliga kläder, pallade äpplen iförd endast underkläder och levde livet helt enkelt. Fan, jag saknar den tiden ibland. Även om jag har det tusen gånger bättre nu så var det något speciellt med vardagen då. Man var ung/yngre och hade fortfarande tid och möjlighet att bete sig som en idiot. Nu har jag inte tid att bete mig som en idiot, förutom under någon enstaka storhelg. Men det är lugnt. Jag är väldigt glad över min tillvaro just nu. Jag har en fantastisk sambo, jag har ett jobb som jag trivs med, jag sjunger i ett band och jag har en stor roll i en riktigt bra musikal. Så jag skulle inte gå tillbaka i tiden ens om jag kunde. Roligt att vara nostalgisk ibland bara.

Här har ni min gamla blogg förresten, ifall ni vill kika:

http://bloggis.se/Lundino/sidan2

Soffan och Hårga

Jag njuter av en ledig dag. Skulle ha tvättat idag egentligen men som tur var, så fanns det ingen tid förrän imorgon. Ibland har man flyt.

Så, vad har jag gjort idag då? Jo, jag har inte gjort någonting överhuvudtaget. Det har varit så förbannat skönt! Jag måste ha slagit personligt rekord i sömn i morse, vilket också var skönt. Jag tänker inte avslöja vilken tid jag lämnade sängen, för då kommer ni bara skratta åt mig. Men jag kan säga som så att det var inte på förmiddagen. Inte ens i närheten av förmiddagen. Det är nästan som att förmiddagen var igår. Så långt ifrån förmiddagen var det. Nu vet ni det. Hoppas att ni har någon nytta av den informationen.

Nu börjar det dock bli lite tråkigt att sitta här, ledig och ensam. Så det är tur att min arbetande sambo kommer hem snart. Jag kan behöva vara lite social en stund. Kom på mig själv med att prata med soffan alldeles nyss och det är sällan ett gott tecken.

Nu ska jag plugga lite manus så jag är i skådespelar-form till morgondagens rep med "Det hände i Hårga". På tal om det så tycker jag att ni ska hålla koll på P4 på fredag förmiddag(midsommarafton alltså). Då kommer de att sända de reportage som de har gjort om oss och ni kommer förhoppningsvis få höra mig framföra en låt ur föreställningen. Glöm heller inte att boka biljetter till föreställningen. Det börjar dra ihop sig nu.

Det gör ni här:

www.asajinder.com

Tristess i drivor

Sitter på jobbet mitt i natten och har tråkigt. Jag är dessutom ganska hungrig. Synd att det inte finns en kiosk på nedervåningen.

Det har varit en mycket ointressant dag. Jag vaknade runt 12 av att jag inte kunde sova. Kanske berodde det på den friska luften som porlade in från det öppna fönstret. Eller så berodde det på att klockan var 12. Det betyder ju, för de flesta, att man har sovit alldeles för länge. Men för mig som är en sjusovare av rang, kändes det tidigt. Så jag låg kvar där i sängen, lyssnade på regnet och kände mig allmänt poetisk. Jag tänkte att det här, det skulle man ha skrivit en låt om. Sen kom jag på vad det var jag gjorde. Jag låg i sängen kl 12 en lördag och lyssnade på regnet. Ja hej du, det hade blivit en intressant låt. Så jag la ner låtskrivarplanerna. Åtminstone för den här gången. Det kanske händer något intressant när jag vaknar imorgon som passar bättre till att komponeras. Även om det känns mer otroligt än troligt.

Som ni märker så har jag ingenting intressant att berätta överhuvudtaget. Jag har bara så förbannat tråkigt. Det här skrivandet var sista utvägen. Jag började bli orolig över att tristessen och bristen på pömsighet skulle få mig att dunka huvudet i något hårt. Det hade antagligen blivit tv:n i så fall. Detta fyrkantiga 3-kanaliga sattyg som enbart visar skräp. Jag är helt övertygad om att den eller de som bestämmer tv-tablån har mitt arbets-schema. Jag ger mig fan på att de sitter där på sitt tv-bestämmar-kontor och placerar ut alla dåliga filmer och tv-serier då jag jobbar natt.
- Haha! Nu ska den där 23-åriga bollnäs-killen få ännu en bautatråkig tv-kväll!
Så säger de. Det sätter jag pengar på.

Nu ska jag sluta tortera er med min misär. Sov gott, eller nåt...

Det tar sig, sa geten.

Oh lala! Här kommer den obligatoriska halvårsuppdateringen. Det är ungefär så ofta som det händer något här. Men det var ju aldrig någon som läste i alla fall, så det är nog ingen som går under om det uppdateras sällan.

What's new? Datorn är ny, men det är inte så intressant. Nyheterna sedan sist är nog att det börjar ta sig med "Det hände i Hårga". För er som missat hela den grejen så är det en musikteater av Åsa Jinder, som jag spelar en av huvudrollerna i. Skivan med föreställningens låtar (jag sjunger på fyra låtar) är inspelad, scenen har börjat byggas och repliker och låtar sitter nu bättre än någonsin. Vilket är bra med tanke på att det nu är knappt en månad kvar till premiären på Kilafors Herrgård. Det ska bli väldigt roligt att få visa er en annan sida av mig själv. Musikmässigt alltså. Tror inte att någon av er har hört mig sjunga den här typen av musik tidigare. Ingen av er har sett mig som skådespelare heller, just för att jag aldrig har sysslat med sådant förut. Jag hoppas att så många som möjligt av er dyker upp på föreställningarna. Det skulle betyda mycket.

Biljetter kan man beställa här:
http://www.asajinder.com/

Om någon är nyfiken på ensemblen eller annat kring föreställningen så finns det här:
http://www.dethandeiharga.n.nu/ensemblen


För övrigt så tänkte jag nämna att ni snart får möjlighet att höra lite av musiken. Radio Gävleborg gjorde ett besök idag. Vi blev intervjuade och jag och Jenny fick sjunga en varsin låt. Så inom en snar framtid får ni ett litet smakprov via radion. Jag kommer informera om när det sänds, så fort jag får reda på det själv.

Tack för visat intresse!

Flunsig Vecka

Hej! Jag tänkte skriva i tredje person idag. Bara för att jag kan.

Erik har haft en tuff vecka. Det började i söndags, precis efter att han hade firat sin sambos födelsedag. Han började känna sig lite kall och vinglig, men samtidigt varm och stadig. Febern hade kommit och den hade kommit för att stanna. De följande dagarna spenderades i soffan. Han knarkade Ipren och hostmedicin, vitaminer och nässpray. Under denna tid så missade han både rep med bandet och rep med musikteatern, vilket aldrig är roligt. Ingen var det så synd om som lille Erik, åtminstone så tyckte inte han själv det.

Men nu är ju hans helvete över...eller? Nej, det är ju inte det. Han är fortfarande sjuk som en flundra och nu måste han jobba. Han har precis påbörjat ett 26 timmar långt arbetspass och det följs av ett till likadant. Men han kan ju sjukanmäla sig, den lilla gnällspiken, säger ni. Nej, det kan han inte heller. Detta pga att han ska till Thailand i mars och behöver alla pengar han kan få tag i. Det är en nedrans tur att han har ett (för det mesta) ganska lugnt jobb. Annars skulle han nog aldrig bli frisk, vilket vore tråkigt.

Nu är det bara hoppas att Erik blir frisk snart, så han kan rocka skiten ur Järvsö nästa fredag. Med A.P.O.F alltså. Det är sällan han rockar skiten ur städer på egen hand.
Tack och hej!

Sömnlös natt

God morgon! Jäklar så trött jag är just nu. Förstår ni det? Nähä, ni är väl sånna där drygon som kan somna om nätterna.

Som ni kanske förstår så har inte jag sovit speciellt bra inatt. Jag har jobbat natt och avnjutit en "sovande" jour, som mer blev något av ett vaket okalas. Jag somnade en timme i soffan först, vilket inte är ovanligt. Sen blev jag väckt av "arbetsobjektet" som inte kunde sova och det var väl kring halv 4. Härligt värre! Sen blev det inge mer sömn förän framåt 7-snåret och kort efter det så var det uppstigning igen.

Just för tillfället så söker jag efter en anledning att inte hoppa från balkongen. Det vore kanske dumt förresten, med tanke på att jag bara befinner mig på andra våningen. Jag skulle bara bryta ett par ben och försätta mig i större misär än den jag redan befinner mig i. Skönt att jag är ledig imorn. Då kommer ni inte få kontakt med mig förän långt in på eftermiddagen.

Nu ska jag ställa mig vid ytterdörren och bröla.

Heltid och musik

God afton! Jag hoppas att jag inte stör. Det brukar jag göra, nämligen. Jag tänkte bara låta fingrarna dansa en liten stund. Och vem vet, kanske lyckas jag få ur mig något intressant.

Det är mycket att stå i för tillfället. Jag har nyligen börjat arbeta heltid, vilket är fantastiskt för min annars så tomma plånbok. Detta har jag väntat på i snart 3 år så det känns som att man äntligen får lite uppskattning för sitt arbete. Visst, det är inte alltid jag gör ett fantastiskt arbete men det betyder ju inte att jag inte förtjänar lite uppskattning.

Annars är det mesta som vanligt. Bortsett från att jag har halkat in på ett litet oväntat spår när det gäller min musik-karriär. Jag har, konstigt nog, fått en av huvudrollerna i en musikal som har premiär i sommar. Det är skitläskigt, men också väldigt roligt. Nu väntar ett halvår av intensivt repande. Jag förstår inte riktigt hur i tusingen jag ska kunna memorera både manus och låt-texter, men jag antar att det bara är att slå på dumburken och kämpa.

Den andra musikaliska nyheten är att vi precis fått vår demo inspelad. Med A.P.O.F. alltså. Det blev två låtar och vi är väldigt nöjda. Gå in på Myspace och avnjut dessa, om ni inte har något bättre för er. Det skulle göra mig mycket glad.

A Pile Of Failures: http://www.myspace.com/apileoffailures

Med det tackar jag för mig. Over and out!

Mördande flyttlass

Det har varit en händelserik tid sedan mitt senaste inlägg. En stor skara av mina kamrater har flytt Bollnäs för huvudstadens rikedomar, min närmaste granne har blivit mördad, jag har sagt upp mig från mitt arbete och det har hunnit bli höstigare en höstigast utomhus. En ovanligt negativ period, kan tyckas och bättre än så kan man nog inte beskriva det.

Men mitt i all denna misär så dyker det ändå upp en del ljusglimtar. Jag har t ex fortfarande min kära flickvän kvar, vilket jag planerar att fortsätta med, jag har äntligen införskaffat en ny juppi-nalle och min arbets-situation är på väg att ändras till det bättre. Mycket bättre faktiskt, om man ska vara riktigt ärlig, vilket jag alltid är. Alltid! Hur som helst så ska jag äntligen börja jobba lite mer nätter och jag kommer dessutom upp i en saftig heltids-tjänst. Detta har jag väntat på och kämpat för i över 2 år, så det var fan i mig på tiden! Nu kommer det här i och för sig att gå åt helvete i vanlig ordning, men fram tills dess så är det en trevlig omväxling att vara lite glad.

Annars är allt som vanligt. Bortsett från att närmaste grannen precis hittades på botten av en sjö och att större delen av mina nära vänner har flytt fältet. Men det är svinn som man får räkna med, I guess. Nu ska jag avsluta detta totalt humor-befriade inlägg, som påminner mer om ett missfall än ett blogginlägg. Om det är någon som läser så tackar jag för det, i annat fall så kan ni glömma att ni får något tack. Ni kommer i och för sig inte att ha någon aning om mitt otack, men jag vet och det räcker.

Tack och hej, pung på en tjej!

Den sista refrängen

God söndags-augusti-eftermiddag! Idag har det arbetats för full rulle. Från min sida alltså. Säkert från många andras sida också, men ändå från min. Det var ungefär lika roligt och fartfyllt som vanligt. Nu väntar några dagars ledighet i alla fall, så man ska icke klaga. Det gör jag så mycket ändå.

Så, vad är nytt i mitt liv? Inte mycket. Ångesten som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har förvärrats en del. Detta pga det som jag redan nämnt och det är att sommaren sjunger på sista refrängen. Eller rent ut sagt den sista bokstaven i det sista ordet i den sista refrängen. I morgon börjar skolorna och allt är återigen precis som vanligt. Nu går jag i och för sig inte i skolan, men jag ser folk som gör det och det räcker för mig. En annan anledning till ångest och tråkigheter är att flera av mina manliga kamrater flyttar till huvudstaden i morgon. Det är säkert roligt för dem men jag kommer att få en mycket tråkigare tillvaro. Detta kanske vore ett bra läge att ändra lite på den livsstil som man har levt, de senaste 5 åren. Kanske börja spara lite pengar, sluta att gå ut på krogen så fort tillfälle ges och kanske dra ner lite på sin alkohol-konsumtion. Vem vet, man kanske skulle börja träna också. Haha! Yeah, right! Den enda ändringen blir nog att vi blir färre kamrater på festerna framöver. Det märks nog relativt snart.

Jag vill tillägga att jag fortfarande har vänner kvar här och jag har dessutom min sambo. Alla dessa människor lyser upp min tillvaro, så jag ska nog överleva att förlora ett par-tre förrädare.

AU-ångest och spotzi

God afton och god natt! Detta är en repris på gamla goda tider. Inte ett gammalt inlägg från svunna tider, utan en repris på så vis att jag återkommer efter ett lågnt uppehåll. Jag tänker dock inte skriva "I'm back", "Here we go again" eller något sådant klassiskt som jag brukar. Jag börjar helt enkelt så här, med löftet att det antagligen dröjer 4 månader till innan jag skriver igen. Som om någon skulle bry sig..

Eftersom jag redan är inne på repriser så kan jag lika gärna börja som vanligt. Med lite ångest och klagomål. Det som framkallar ångest just nu är att det är augusti. "Men det är ju trevligt", säger ni. Nej, där har ni fel! Augusti är förvisso en varm och skön sommarmånad, men det är en grej som stör mig (Skräll, säger ni). Och det är att det är den sista sommarmånaden. Det blir mörkare och mörkare för varje kväll, alla reklamer börjar köra med sina "tillbaka till verkligheten"-kampanjer och vintern närmar sig med stormsteg. Någon som förstår min poäng? Antagligen inte. Era naiva satar!

Slutligen har jag ett klagomål. Detta kan antagligen tolkas en aning fel, men jag tänker klaga på ryssar. Jag tänker inte dra alla ryssar över en och samma luskam. Bara de ryssar som flockas i par på tunnelbanne-stationer iklädda dödsfräna solbrillor och häftiga tatueringar. Den typen av människor som tycker att de kan göra vad som helst bara för att de är så enormt häftiga. Den typen av människor som spottar på blonda män i åldern 22. Det är den typen av ryssar jag har problem med. Som ni kanske förstår så blev jag spottat på i tunnelbanan av två ryssar. Jag vill inte ens veta vad som hade hänt om jag hade uppfattat direkt att sattygets loska hamnade på min rygg. Jag menar, om man ser att någon spottar på en med flit så skänker man självklart den personen en frågande men bitter blick, villket antagligen skulle ha tagits som en invit till fight. Dessa två wannabe-gangsters äcklar mig. Inte bara för att jag har deras saliv på min rygg, men också för att de är de fegaste typ av kräk som finns! Ska ni ut och bråka så kan ni gå ut på egen hand istället för i grupp och lämna era fega knivar hemma. Då skulle ni inte vara lika kaxiga.

Innan jag slutar så måste jag klargöra två saker. För det första så är jag säker på att det finns mycket trevliga ryssar här i världen. Mitt klagomål här ovan innebär alltså inte att jag har något emot den ryska befolkningen (så länge de inte spottar på mig). För det andra så kanske ni tänker nu att jag inte kan vara säker på att det var ryssen som spottade, om jag inte märkte det på en gång. Men jo, det kan jag. Jag stod ett par meter bredvid dessa kräk, hörde ett spottande ljud på ryska, såg något ryskt och spottigt komma farande mot min överkropp, trodde jag var träffad men hittade inte skiten förän två minuter senare när jag råkade lägga handen på rätt ställe. Då var kräken redan borta. There!

Niet spotzen, zbatziba!

Sol, döingar och ännu mera sol!

Hola, amigos y amigas! Jag sitter för tillfället på jobbet, i en för liten men relativt bekväm soffa. Detta är inget som jag klagar över. Mycket ovanligt för att vara jag. Det kan mina vänner intyga.

Jag tror att denna brist på klagande och illska beror på de senaste dagarna av vår-väder. Jag är helt enkelt överlycklig för att vi äntligen har fått känna på något annat än flingor av snö och temperaturer, som kan beskrivas som allt annat än fräsiga. Igår (eller egentligen i förrgår) och idag (eller egentligen igår) så hade vi sol och värme. Denna värme som jag pratar om befann sig utomhus. Man kunde, på riktigt, gå runt utomhus utan 14 långkalsonger och 11 lusekoftor. I love it! Om knappt en månad så har björk-löven slagit ut och varenda trana dansar på åkrarna, likt homosexuella indianer på Hocapontares dansläger. Bara positiva saker, med andra ord. Sen om två månader har vi sommaren här, med allt vad den har att erbjuda: Festivaler, fiske, sol-öl, regn-öl, barmark, barbesök, utomhus-sex och allt sådant trevligt som hör sommaren till. Detta betyder att jag, den bittre och charmigt citron-sura Lund, kommer visa lite gladare miner framöver. Om inget oväntat sker förstås. Som tex mer snö, kronofogdar, Dr Albans, Dr Peppers, varulvs-larver, kattungar, mjölkregn, skitungar, lervällingar och botar vid namn Anna. Låt oss hoppas att dessa katastrofer uteblir.

För övrigt så kan jag nämna att jag reste till huvudstaden förra veckan. Kamrat Dagh skulle på en läkarundersökning inför en utbilding. Jag hängde på och bodde hos kamrat Larsson i Zinkensdamm. Mycket trevlig tillställning, som borde ha undvikits, pga ekonomiska omständigheter. Men trevligt ändå. Vi sammanstrålade med Niklas och Sanna som vi träffade i Thailand för ett år sedan. Det var dessa två som fick mig och Larsson att uppleva dödsångest genom att hoppa bungy jump. Det var väldigt roligt att träffa dem. Vi gjorde en liten nostalgi-tripp till Hard Rock Café, vilket i och för sig var en besvikelse om man jämför med Thailand. Men sällskapet var åtminstone trevligt, så det var en riktigt bra kväll i alla fall. Tack för det pojkar och flickan!

Något som inte var lika trevligt var när jag skulle ta mig tillbaka till Bollnäs, någon dag senare. Tåg var bokat och jag hade en halvtimme på mig att ta mig från Zinkensdamm till Centralen, vilket inte ska vara några problem alls om man åker tunnelbana. Problemet vara bara att när jag kom ut till tunnelbanan så var den röda linjen (min linje) inställd och ersatt med buss. Något jag inte skulle hinna för det kryllade av folk på alla bussar. Detta gjorde att jag fick springa från Zinkens till Slussen. En resa på drygt en kilometer, som vilken 21-åring som helst ska klara av, men är man otränad och har två tunga väskor så är det en annan historia. När jag väl kom fram, svettig och andfådd som en tjockis som precis plockat upp en munk, så hade jag inte tid att stå still och fundera. Så jag tog satts och sprang in mot tunnelbanan, utan att riktigt se mig för. Då, precis när jag kommer springandes som en torped från en stressad u-båt, då rullar ambulans-personal ut ett lik på en bår. Jag hann inte se denna bår förän i sista sekund och var därför millimeter från att välta skrället. Jag fick en smärre chock när jag skådade den döde och när jag förstod hur illa det kunde ha gått om jag inte hade tittat upp i sista sekunden. Det hela slutade i alla fall med att jag missade mitt tåg hem med två minuter. Jag fick punga ut pengar för en ny biljett och vänta på nästa tåg. Rätt misslyckat, men ändå ett äventyr.

Ojsan hoppsan, så skrivsugen jag var idag. Jag ber om ursäkt om någon har klagomål på detta men jag måste ändå säga att du får skylla dig själv om du läst i genom det hela. Det hade du antagligen ingen som helst nytta av.

Ciao!

Kontrasternas tidszon

Hej och hå, alla förfrysna själar! Attans så fort jag var tillbaka den här gången. Detta beror med största säkerhet på att jag har ganska mycket tid över. Då finns det inte mycket annat att göra än att spy ord och dumheter över dig, min enda läsare (vem du nu är).

Som jag sa igår så bad vi böner om att få ännu en fantastisk dag i skidbacken. Antingen är vi inte goda nog eller så har vi inte bett till rätt gud. Vädret blev i alla fall helt fantastiskt dåligt! Det var nästan i klass med förra veckans bandyfinals-väder, vilket inte är bra på en fläck. Det snöade som attan och det var dimma, tjock som den fetaste fläsk-kärring. Man såg knappt 50meter och glasögonen immade igen på nolltid. En riktig skitdag, med andra ord. Vi befinner oss för tillfället i kontrasternas tidszon (nä, inte koltrastarnas tidszon! Skärp er!). Igår var det riktigt soligt och varmt och idag var det den raka motsatsen. Precis som förra helgen när det först var sol och värme, sen snöstorm och helvetes-väder och därefter sol och värme igen. Jäkla psyk-väder! Det är tur att jag befinner mig på en nöjes-resa för tillfället, för annars skulle jag antagligen slå på något obarmhärtigt hårt. Nu är jag lycklig och salongsberusad, vilket är en trevlig omväxling.

Det var allt jag orkade skriva idag. Med tanke på att jag var framme igår också, så borde jag nog bli förlåten om detta skulle vara för kort och ointressant, vilket jag är säker på att det är.

Ciao!

Bandy och fjällen, som fan!

Vilken tid det har varit. Bandyfinal och....ja, inget mer. Men vilken tid det har varit. Eller, som sagt, inget mer.

Hur som helst, oavsett om det har varit tider eller inte, så har det ändå varit bandyfinal. En dag som skulle bli en triumf, en seger och en jäkla match. Det hade det kunnat bli också, om det inte varit för Kung "fucking" Bore. Vinter-kungen var tillbaka och förpestade (bokstavligt talat) vår omgivning. Final-dagen började bra, med en tidig morgon till stationen, där bussarna mot Uppsala väntade. Dagen fortsatte på ett mycket trevligt sätt, med öl på O'Learys och ett mycket stämningsfullt tåg mot Studenternas. Men där tog det hela slut. Snön föll som månstenar ner över våra stackars huvuden, våra skor var blöta som knölvalar, våra kroppar var kalla som pingvinsnoppar och våra våra ögon kunde varken se orange eller grönt. Med andra ord så var det ett helvete på jorden. Matchen delades upp i tre delar, pga att det låg en meter snö på planen, efter varje period (eller halvlek, som det borde ha varit). Detta gjorde bandy-helvetet än mer skitjobbigt. Nu förlorade dessutom Bollnäs matchen, vilket inte gjorde lidandet mer värt mödan. Jag är dock stolt över vårt Bollnäs GIF och hyllar dem för den säsong de har gjort. Grattis pojkar och gubbar!

Just nu befinner jag mig i Funäsdalen och jag har det så fantastiskt bra. Idag har vi åkt skidor hela långa dagen. Vi hade fantastiskt soligt väder och perfekt före i backen. Det är på allvar den absolut bästa skid-dagen jag någonsin har varit med om och då har jag åkt rätt mycket skidor. Nu dricks öl och Jäger och böner bes om att det ska bli lika fantastiskt i morgon. Det är så klart rätt osannolikt, men man måste ju få drömma.

Dank jo får todäj!

Århundradets vecka!

Hej allesammans! Vi lever just nu i världens bästa vecka! Två fantastiska saker har hänt denna vecka, som inte på något vis kan uppfattas som triviala. Bollnäs GIF är färdiga för SM-final. Århundradets händelse i vår lilla stad och alla är lyckliga som troll, även jag. Den andra fantastiska händelsen är att jag har införskaffat mig en ny dator. Även det århundradets händelse, som har gjort mig glad som ett troll.

Men låt oss börja med bandyn. Denna sport som jag under de senaste åren tappat intresse för pga att det har gått så fantastiskt dåligt för oss. Hoppet tändes en aning inför denna säsong, med ny tränare och nya lovande spelare. Det kändes som att det kanske kunde ordna upp sig inom de kommande åren, men man hade aldrig vågat tro att det redan i år skulle bli succé. Nu vet jag att jag låter som en nedrans "medgångssupporter" och det är jag nog också, egentligen. Men även om så är fallet, så tycker jag att jag borde bli förlåten. Jag menar, oavsett hur mycket eller lite man än har brytt sig om bandyn de senaste åren, så är det omöjligt att inte ryckas med i dessa finaltider. Jag följde kvarts-finalerna och semi-finalerna och jag satt som på nålar hela tiden. Alla mina nerver är utbrända skuggor av vad de brukade vara. Varenda satans match var mer spännande än den förra. Inte minst de två sista matcherna mot SAIK. Den sista matchen såg jag från jobbet, för jag hade ett natt-pass den natten. Det var ren tortyr, från början till slut, även om slutet blev mycket behagligt. Jag hoppade och skrek hela matchen och väckte antagligen halva Neuropsyk, där jag jobbar. Jag har aldrig varit så glad, arg, hoppfull, pessimistisk och förvånad under ett och samma tillfälle. Nu blev det bra till slut och jag bokade min final-biljett direkt efter matchen. Så nu på söndag ska jag förhoppningsvis se Bollnäs GIF spöa Hammarby och bli svenska mästare, för första gången sedan 1956. Lycka till Bollnäs!

Den andra händelsen under denna fantastiska vecka, var ju som sagt att jag har skaffat en ny dator. Det var verkligen på tiden. Min gamla stackare till computer var full med virus, tunga filer och blodpudding. Den har sagt ifrån det senaste året och jag har varit arg, mer eller mindre hela tiden. Därför fick jag ett infall för ett par dagar sedan och beställde lite spontant en ny. Denna vackra varelse dök upp i går och jag har suttit här i princip hela tiden sedan dess. Det tar lite tid att vänja sig vid att inte behöva planera in en hel timme bara för att betala en räkning. Jag tror dock att jag vänjer mig till slut.

Nu ska jag ge mig, men vi ses säkert snart igen.

Hoppets låga är officiellt TÄND!

God afton! Nu sitter jag här igen för att klämma ur mig lite sattyg. Det blir inte så ofta numera, men jag trivs rätt bra med det. Ingen nedrans press eller några förväntningar. Jag skriver några rader när jag känner att jag har något att säga. Det har jag i och för sig inte idag, men jag kände att det kliade lite i fingrarna.

Vad ska dumkotten tjata om idag då, tänker ni. Det blir antagligen som vanligt. En massa klagande om vintern och fattigdomens hårda knytnävar. Det är mycket möjligt att det blir så, om några rader. Men jag tänkte börja med att jag idag fick tillbaka hoppet om klimatet. Visst, det var kallt som min moders blick när jag blev gripen av polisen, det blåste som om Gud fått slut på snus och det var fortfarande en massa vitt äckel på marken. Men trots detta så fick jag årets första vårkänsla idag. Det var på jobbet det underbara och ovanliga fenomenet skedde. Jag var lättklädd och utomhus, släpandes på en rullstol. Det var då jag kände värmen mot min kind. Jag frågade mig själv varifrån detta myspys kunde komma. Det var ju uppenbarligen ingen som smekte min kind. Nej, det var solen. Hör och häpna och tappa hatten, om ni vill. Det var solen! Detta stora och galet gula som bländar. Detta s.k. sattyg som lyst med sin obarmhärtiga frånvaro det senaste halvåret, gav ifrån sig en gnutta värme. Min lycka fann inga gränser. Jag började gråta som en vansinnig gammal gumma och började genast att leta efter vitsippor och blåkullor. Nej, det gjorde jag inte, men jag var nära. Hade det inte varit för att jag frös om precis allt, förutom om kinden, så hade jag nog fortfarande stått kvar där. Men nu frös jag så jag sprang in istället.

Nu väntar jag mig att löven slår ut inom de närmaste veckorna och att jag har varit kall för sista gången i år. Det känns som att jag inte kan bli besviken när jag har sådana förväntningar. Det känns bra.

Tidigare inlägg
RSS 2.0