Dödens år
Jag är återkommen i Sveriges kalla land. Spanien-resan som nu är genomförd, var en succé. Allt vi skulle göra gjordes, allt vi ville dricka dracks och om det var någon av oss som ville se en ficktjuv i action, så fick den det också.
Så, nu är man färdig med resandet för en stund. Nästa resa blir nog någon gång under senvåren, då jag tänkte gottgöra min stackars kvinna, för att jag lämnade henne under denna dystra vecka. En dyster vecka har det varit, åtminstone hemma i Bollnäs, men det har också smittat av sig en aning på oss resande. Jag tänker då på det tragiska dödsbesked som nådde oss, när vi precis börjat vår resa. Mimmi Jonsson hade avlidit pga en drog-överdos. Min systers bästa vän och antagligen en kär vän till många fler. Det kändes en aning jobbigt att lämna landet i det ögonblicket, men vi försökte tänka bort det så gott vi kunde.
Men självklart kom inte denna tråkighet ensam. Några dagar senare körde fyra stycken 15-åringar med en bil och mycket dåligt omdöme, in i ett träd och skadades rejält. Åtminstone ett par av dem. Den pojk som skadades svårast var en nära släkting till en i vårt resesällskap, vilket inte heller var speciellt roligt. Och för att göra saken ännu värre så fick en av mina närmaste, hemma i Sverige, ännu ett dödsbud samma dag. Dödens vecka och dödens år. Jag har aldrig någonsin kommit i kontakt med, hört om eller uppmärksammat så mycket död förut. Både kända personer och folk som är lite mer nära, dör som flugor. Just nu vill jag bara att det här fördömda året ska ta slut, så man får börja om igen.
Nu har jag inte tid att sitta här och plinka längre. Jag ska fylla munnen med något energirikt och sedan bär det av till rep med the band. Jag ber om ursäkt för att detta inlägg är otroligt humorbefriat, men jag kände att det behövdes lite seriöst innehåll idag.
På återseende!
Så, nu är man färdig med resandet för en stund. Nästa resa blir nog någon gång under senvåren, då jag tänkte gottgöra min stackars kvinna, för att jag lämnade henne under denna dystra vecka. En dyster vecka har det varit, åtminstone hemma i Bollnäs, men det har också smittat av sig en aning på oss resande. Jag tänker då på det tragiska dödsbesked som nådde oss, när vi precis börjat vår resa. Mimmi Jonsson hade avlidit pga en drog-överdos. Min systers bästa vän och antagligen en kär vän till många fler. Det kändes en aning jobbigt att lämna landet i det ögonblicket, men vi försökte tänka bort det så gott vi kunde.
Men självklart kom inte denna tråkighet ensam. Några dagar senare körde fyra stycken 15-åringar med en bil och mycket dåligt omdöme, in i ett träd och skadades rejält. Åtminstone ett par av dem. Den pojk som skadades svårast var en nära släkting till en i vårt resesällskap, vilket inte heller var speciellt roligt. Och för att göra saken ännu värre så fick en av mina närmaste, hemma i Sverige, ännu ett dödsbud samma dag. Dödens vecka och dödens år. Jag har aldrig någonsin kommit i kontakt med, hört om eller uppmärksammat så mycket död förut. Både kända personer och folk som är lite mer nära, dör som flugor. Just nu vill jag bara att det här fördömda året ska ta slut, så man får börja om igen.
Nu har jag inte tid att sitta här och plinka längre. Jag ska fylla munnen med något energirikt och sedan bär det av till rep med the band. Jag ber om ursäkt för att detta inlägg är otroligt humorbefriat, men jag kände att det behövdes lite seriöst innehåll idag.
På återseende!
Kommentarer
Trackback
