Dårskap con Lundino

Idag har jag känt mig riktigt miserabel. Jag misstänker starkt, starkt och t.o.m ännu starkare att det beror på sprutan som jag tog igår. Under den långa arbetsdag, som jag nyss avslutade, har jag tampats med växlande feber och cellskräck i halsen. Jag har känt mig lite som ett temperaturväxlande vrålåk. Ingen kanon-kombination om man vill få dagen att passera.

Nu lyckades jag, trots dessa små olägenheter, att ta mig igenom dagen. Inte helt utan stil heller, om jag får säga det själv, vilket jag självklart får. Nu väntar en otroligt slapp eftermiddag och kväll. Kanske någon film, ett par mysiga musikstycken, en jäkla massa ätbara och vitamin-befriade ting och om allt vill sig väl, en feberfri natt. Mums-filli-hej-så-tjock-jag-kommer-att-bli!

Håll i hatten nu, för här kommer ett litet glädje-ämne. Det är nog det första på väldigt väldigt länge, i min annars så bittra verklighet. Min familj, mina vänner och min flickvän är för övrigt, inte inräknade i den "bittra" delen av min verklighet. Men hur som helst, det som känns extra fantastiskt just nu, är att jag och några av grabbsen drar till Spanien om knappt två veckor. Madrid och Barcelona darrar av skräck inför vårt kommande besök. Det blir ingen solsemester direkt, men däremot kommer det nog att bli ett par öl. Storstads-spex, med andra ord. Jag känner att det kan behövas en liten resa, speciellt nu när Pappa Vinter har satt sig ned på hela vårt avlånga land med sina kalla skinkor. Så nu kanske man överlever det kommande halvåret också. Tack och bock, SPANIEN!