Dårskap con Lundino

Om det är någon stackare, som av någon outgrundlig anledning följer denna blogg, så ber jag om ursäkt. Jag ser att jag inte har visat mig på en hel vecka. Jag skulle kunna skylla på att jag har haft en himlans massa saker att göra, eller att jag spenderar mina dagar med att få folk att sluta dricka alkohol, men då skulle jag ljuga. Jag har helt enkelt inte haft något att säga.

Det kommer nog att bli tyst en vecka till, är jag rädd. Detta pga att jag packar väskan och flyger till Spanien på söndag. Det ska bli väldigt trevligt att slippa Sverige ett tag. Inte bara väldigt trevligt, utan mycket trevligt! Det är jag och 4 kamrater som smiter iväg. Madrid och Barcelona kommer antagligen aldrig mer bli sig likt. Det ska i alla fall jag se till. Så just nu känns det riktigt bra. Mycket bättre än det brukar kännas i slutet av denna hemska månad. Jag är färdig med jobbet för denna månad, jag kommer antagligen att klara mig från snöväder november ut och jag har brännt ut 7st party-skivor med fantastisk musik till vår resa. Det blir inte bättre än så.

Nu sitter jag och väntar på att tvätten ska bli redo. Sen är det bara att försöka lista ut vad jag behöver och inte behöver packa ner, i den alltid lika över-packade väskan. Det är ett mycket litet problem, dock. Jag väntar också på att min flickvän ska dyka upp, så jag får umgås de sista två dagarna med henne, innan jag åker. Hon har varit i Gävle idag och skulle ha varit här för några minuter sedan. Men tydligen så gjorde hon det otroligt lustiga misstaget att hoppa på fel tåg. Hon sitter nu i Söderhamn och väntar på att en buss ska ta henne till rätt stad. Kommer jag att reta henne för detta klantiga misstag? Eeeeeeeeh, är clowner läskiga? Självklart kommer hon att få höra detta i evigheter! Hon kommer antagligen att dumpa mig, för jag kommer ta upp detta så fort jag får chansen. Vi får se om det är värt det.

Nu måste jag ner och torka min blöta tvätt. Jag hoppas att ni får det trevligt i detta tråkiga land, medans jag och mina kamrater skaffar oss minnesluckor i Spanien. Vi ses om lite drygt en vecka.

Ciao!

Nu är det natt. Mörk, kall och nattlig natt. Det känns som att jag är den enda själen som fortfarande andas vaken luft. Jag borde egentligen sova, men det verkar så trist. Dödstrist, ångestladdat, svårt, finurligt, illaluktande, fjantigt, illavarslande, förbjudet, fladdrande, upphetsande, eksem-framkallande och alldeles.......alldeles underbart!

Min yngsta syster ligger för tillfället och sover i min soffa. Som en brölande stock, vill jag tillägga. Jag antar att det är så man gör, om man är syster och sover. Jag är lite avundsjuk för det ser hemskans fridfullt ut. T.o.m dreglet i mungipan följer tyngdlagen mot marken, på ett mycket långsamt och fridfullt vis. Om jag själv kunde få mitt dregel att se så fridfullt ut, så vore jag en lycklig gosse.

Vad gör jag annars inatt då, förutom att observera min systers dreggliga käft? Jo, jag sitter framför computern, med en glassbåt inpulad i truten och förundras över hur kvickt jag tröttnade på internet. Jag har varit datorlös i ett halvår och under hela den tiden har jag drömt om internets underbara värld. Och vad gör jag, nu när jag kan surfa tills jag går upp i rök? Jo, jag tittar först om någon har gjort något lustigt på Facebook, vilket någon sällan har gjort och därefter tittar jag till bloggen, enbart för att konstatera att ingen läser den. Sen går det ca 5 minuter och tjong, så går jag igenom den korta och meningslösa proceduren, återigen. Mitt halvår (ca 15 811 200 sekunder) av drömmar har gått i kras. Därför döper jag härmet om The World Wide Web till "Trister-net". Det vore egentligen lustigare om det hette "Krister-net", men det har ju inget med tristess att göra. Eller i och för sig, jag är säker på att det finns en himmlans massa Kristers där ute, som är tråkigare än fullkorns-bröd med ännu mera fullkorns-bröd (toppat med sand). Men det hör inte riktigt hit, så dem får jag attackera vid ett senare tillfälle. Där duckade ni allt en kula, Kristrar!

Nu börjar jag äntligen känna mig lite pömsig, så jag ska nog krypa ner i den varma kvadraten nu. Jag ska drömma om drakar inatt. Natti natti!

Jag tänkte kortfattat få ner lite tankar idag. Det bär snart av till arbetet och jag har en pizza i ugnen, så det är lite brådis. För er som är dumma i huvudet, så kan jag förklara att jag inte är gravid med en pizza, den ligger i en annan ugn. Den som håller till under spisen, närmare bestämt.

Gårdagen var riktigt angenäm. Min feber avtog sakta men säkert, soffan var lika mjuk som vanligt och jag visste att jag hade en lång sovmorgon framför mig. Underbart trevligt. Nu är dock dessa bekvämligheter som bortblåsta. Eller bortblåsta och bortblåsta förresten. Febern är fortfarande borta men jag kommer ihåg hur den kändes, soffan är fortfarande mjuk men jag sitter på en hård stol och sovmorgonen är jag i princip inne i nu, om man tänker bort att jag är vaken.

Som sagt, så ska jag arbeta ikväll och jag förbereder mig som bäst för det just nu. Jag gillar dessa nattpass, väldigt mycket. Det är lugnt och skönt och man slipper använda dumburken i skallen till annat än att byta kanal på tv:n. Det enda problemet brukar vara att det kan vara svårt att få tiden att gå p.g.a tristess. Om någon vet något bra man kan syssla med, när man sitter själv i ett rum om natten, så är jag öppen för förslag. Jag har vissa planer på egen hand också. För någon dag sedan så fick jag någon slags vision. Det var en saga, som handlade om tre nakna prinsar och ett guld-äpple. Efter det så tänkte jag som så, att detta skulle nog kunna bli en fenomenal barnbok. Eller inte...

Nu måste jag plocka ut pirren ur urren. Ciao!

Idag har jag känt mig riktigt miserabel. Jag misstänker starkt, starkt och t.o.m ännu starkare att det beror på sprutan som jag tog igår. Under den långa arbetsdag, som jag nyss avslutade, har jag tampats med växlande feber och cellskräck i halsen. Jag har känt mig lite som ett temperaturväxlande vrålåk. Ingen kanon-kombination om man vill få dagen att passera.

Nu lyckades jag, trots dessa små olägenheter, att ta mig igenom dagen. Inte helt utan stil heller, om jag får säga det själv, vilket jag självklart får. Nu väntar en otroligt slapp eftermiddag och kväll. Kanske någon film, ett par mysiga musikstycken, en jäkla massa ätbara och vitamin-befriade ting och om allt vill sig väl, en feberfri natt. Mums-filli-hej-så-tjock-jag-kommer-att-bli!

Håll i hatten nu, för här kommer ett litet glädje-ämne. Det är nog det första på väldigt väldigt länge, i min annars så bittra verklighet. Min familj, mina vänner och min flickvän är för övrigt, inte inräknade i den "bittra" delen av min verklighet. Men hur som helst, det som känns extra fantastiskt just nu, är att jag och några av grabbsen drar till Spanien om knappt två veckor. Madrid och Barcelona darrar av skräck inför vårt kommande besök. Det blir ingen solsemester direkt, men däremot kommer det nog att bli ett par öl. Storstads-spex, med andra ord. Jag känner att det kan behövas en liten resa, speciellt nu när Pappa Vinter har satt sig ned på hela vårt avlånga land med sina kalla skinkor. Så nu kanske man överlever det kommande halvåret också. Tack och bock, SPANIEN!

Goder afton, gott folk! Detta är mitt första inlägg på denna nya och mer personliga blogg. Självklart så har ni redan lyckats lista ut att det är mitt första inlägg, så den kommentaren är egentligen en gnutta överflödig. Nästan lika överflödig som jag själv.

Detta är den tredje av mina bloggar. Jag har under mina hektiska år som bloggoman, plinkat fram med fingertopparna på två sidor. Den första av dessa två var Bloggis.se. Bloggportalen som fullkomligen skriker "fjortis". Detta pga av namnet. Hjärnan för tankarna till bildarkivet och direkt plockas en piercad tonårs-jänta fram, som skär sig i armarna och bojkottar punkter och versaler. På Bloggis fick jag ner en herrans massa dumheter, innan jag slutligen bestämde mig för att uppgradera. Uppgraderings-tåget förde mig till Metrobloggen.se. Dit lockades guldgrävare, som jag, med löften om publicitet och rikedom. Egentligen så var det inte löften men de uppfattas gärna så, om man är något av en naiv dumskalle. Jag är en naiv dumskalle. Tanken är som så att man får en viss summa pengar per sidvisning, efter att man uppnått 5000 sidvisningar, under en månad. Jag hade som mest 32st, vilket inte direkt gjorde mig till grabben med guldbrallorna. Därför (inte bara därför men ändå därför) bestämde jag mig för att förflytta skrivandet, återigen. Denna gång till en blogg där mitt eget dåliga namn syns i addressen. Jag har dessutom haft en svacka i mitt skrivande under de senaste...........hm.....två åren. Detta är med andra ord "a fresh start" och jag ser fram emot att återuppta mitt liv som bloggoman.

Det var allt för idag. En av mina två fantastiska armar har börjat krampa och jag är orolig att den ska ramla av, om jag fortsätter skriva. Detta pga av att jag tog bacon-feber-sprutan idag. Jag hoppas verkligen att den fungerar bättre emot bacon-feber, än den gör emot arm-kramp och mild feber.

På återseende, Tommy Nilsson-fans!