No(varm)ber
Mörkret härskar i stugan som är mitt liv. Mörkrets kalla tunga slickar pärlor av döds-svett från min rygg. Nej då, det är faktiskt tvärtom.
Det är sällan som livet är så här bra under de sista skälvande månaderna av året. Det mesta av denna o-misär beror med största sannolikhet på vintern. På avsaknaden av vintern, vill säga. De senaste två åren så har vi redan varit infrysta så här sent i november. Men inte i år. Nej, i år är det annat. I år har vi fortfarande september-väder, trots att vi har kommit en bra bit in i november. Vissa klagar men jag älskar. Vintern kommer vi få lida igenom i alla fall. Antagligen värre än tidigare dessutom. Så, passa på att njuta av de varmare temperaturerna. Det kommer antagligen att bli kallt redan imorgon.
Annars är det som vanligt. Repetitionerna inför julkonserterna går bättre och bättre. Det är snart dags nu. Inte mycket nytt utöver det. Förutom att jag snart ska ta min första körlektion. Inte ett år för tidigt. Jag skulle ha tagit tag i körkortet för ganska många år sedan, men det har liksom aldrig funnits något akut behov. Men nu börjar mina syskon knappa in på mig. Av mina fyra yngre syskon så är det två som redan har körkort och de andra två är snart på gång. Så jag känner att jag måste ta mig i kragen, så jag inte får stå där och skämmas sen när de andra har tagit sina kort. Det är i och för sig en bra morot att ha.
Förkylnings-varelse på vift
Idag har vi äntligen kommit igång med repandet inför julkonserterna "Nu tändas tusen juleljus", som jag ska medverka i. Som vanligt är detta i samarbete med Åsa Jinder och det är något som jag verkligen ser fram emot. Jag tror att det kommer bli några mycket trevliga tillställningar. Konserterna kommer att äga rum i Bjuråker, Hamrånge och Hanebo(Kilafors). Alla dessa i kyrkor. Mest pga stämningen, inte pga att vi skulle vara troende eller något sådant. Om någon är intresserad så går det att boka biljetter via Åsa Jinders hemsida: http://www.asajinder.com/
Det kändes väldigt skönt att få komma igång med musiken igen. Det har varit aningen torftigt på musikfronten den senaste tiden. Mest pga att vi numera saknar trummis i bandet. Detta skyller jag på Emil Björklin. Nu låter det här kanske som att han skulle ha kört iväg vår trummis, eller att han på något vis gömt honom. Men nu är det ju inte riktigt så. Emil Björklin var vår trummis. Vilket betyder att han bär skulden till vår trummislöshet. "Men vadå, sparkade ni honom?" säger ni. Nej, det gjorde vi inte. Han fick för sig att gräset skulle vara grönare lite längre söderut. Närmare bestämt i Helsingborg. Så han tog sin kratta, sina två latex-byxor och sin kex-fabrik och flyttade ner. Vi var mycket ledsna. Speciellt Persson, som direkt antog att det var pga honom som vår vän hade lämnat oss. Inte helt orimligt i och för sig, med tanke på hur påfrestande Persson kan vara för en mörkhårig man som gillar trummor. Nu börjar vi sakta men säkert att förlåta vår flyende trum-kamrat. Det är ju inte så konstigt att man vill lämna denna håla en sväng innan man blir gammal. Hoppas det går bra för dig, kamrat! Skicka gärna upp en trummis om du skulle stöta på en.
Nu är det nog dags för mig att krypa till sängs. Jag har en dag av övningskörning och repande framför mig imorgon. Jag känner mig dessutom inte så pigg. Det är verkligen typiskt det där med förkylning och feber. Varenda jäkla gång som jag ska göra något där jag behöver vara frisk, så blir jag hängig. Jag hade grymma halsproblem innan TV4-framträdandet, men dagen efter var de som bortblåsta. Jag har varit helt frisk sedan dess och det var i mitten av Augusti. Jag hade precis börjat vänja mig vid att må bra, men då slog det till igen. När jag vaknade idag så smärtade det i halsen och kroppen kändes obehagligt febrig. Och självklart hade vi det första repet inför julkonserterna idag. Jag börjar misstänka att det inte är en slump. Någon form av förkylnings-varelse håller koll på mig och ser till att jag alltid blir dålig samma dag som jag måste sjunga. Jag ska vakta som en hök inatt. Ser jag någon okänd pryl så kommer jag anta att det är denna förkylnings-varelse och då blir det inte roligt. För förkylnings-varelsen alltså.
Jag avslutar med ett gammalt ordspråk...eller ja, det är ganska nytt...men välanvänt...eller kanske inte. Okej då, jag har kommit på det själv: När kossan lagt ägg, då slutar morsan att skrika
Det kändes väldigt skönt att få komma igång med musiken igen. Det har varit aningen torftigt på musikfronten den senaste tiden. Mest pga att vi numera saknar trummis i bandet. Detta skyller jag på Emil Björklin. Nu låter det här kanske som att han skulle ha kört iväg vår trummis, eller att han på något vis gömt honom. Men nu är det ju inte riktigt så. Emil Björklin var vår trummis. Vilket betyder att han bär skulden till vår trummislöshet. "Men vadå, sparkade ni honom?" säger ni. Nej, det gjorde vi inte. Han fick för sig att gräset skulle vara grönare lite längre söderut. Närmare bestämt i Helsingborg. Så han tog sin kratta, sina två latex-byxor och sin kex-fabrik och flyttade ner. Vi var mycket ledsna. Speciellt Persson, som direkt antog att det var pga honom som vår vän hade lämnat oss. Inte helt orimligt i och för sig, med tanke på hur påfrestande Persson kan vara för en mörkhårig man som gillar trummor. Nu börjar vi sakta men säkert att förlåta vår flyende trum-kamrat. Det är ju inte så konstigt att man vill lämna denna håla en sväng innan man blir gammal. Hoppas det går bra för dig, kamrat! Skicka gärna upp en trummis om du skulle stöta på en.
Nu är det nog dags för mig att krypa till sängs. Jag har en dag av övningskörning och repande framför mig imorgon. Jag känner mig dessutom inte så pigg. Det är verkligen typiskt det där med förkylning och feber. Varenda jäkla gång som jag ska göra något där jag behöver vara frisk, så blir jag hängig. Jag hade grymma halsproblem innan TV4-framträdandet, men dagen efter var de som bortblåsta. Jag har varit helt frisk sedan dess och det var i mitten av Augusti. Jag hade precis börjat vänja mig vid att må bra, men då slog det till igen. När jag vaknade idag så smärtade det i halsen och kroppen kändes obehagligt febrig. Och självklart hade vi det första repet inför julkonserterna idag. Jag börjar misstänka att det inte är en slump. Någon form av förkylnings-varelse håller koll på mig och ser till att jag alltid blir dålig samma dag som jag måste sjunga. Jag ska vakta som en hök inatt. Ser jag någon okänd pryl så kommer jag anta att det är denna förkylnings-varelse och då blir det inte roligt. För förkylnings-varelsen alltså.
Jag avslutar med ett gammalt ordspråk...eller ja, det är ganska nytt...men välanvänt...eller kanske inte. Okej då, jag har kommit på det själv: När kossan lagt ägg, då slutar morsan att skrika
