Dårskap con Lundino

God afton! Nu sitter jag här igen för att klämma ur mig lite sattyg. Det blir inte så ofta numera, men jag trivs rätt bra med det. Ingen nedrans press eller några förväntningar. Jag skriver några rader när jag känner att jag har något att säga. Det har jag i och för sig inte idag, men jag kände att det kliade lite i fingrarna.

Vad ska dumkotten tjata om idag då, tänker ni. Det blir antagligen som vanligt. En massa klagande om vintern och fattigdomens hårda knytnävar. Det är mycket möjligt att det blir så, om några rader. Men jag tänkte börja med att jag idag fick tillbaka hoppet om klimatet. Visst, det var kallt som min moders blick när jag blev gripen av polisen, det blåste som om Gud fått slut på snus och det var fortfarande en massa vitt äckel på marken. Men trots detta så fick jag årets första vårkänsla idag. Det var på jobbet det underbara och ovanliga fenomenet skedde. Jag var lättklädd och utomhus, släpandes på en rullstol. Det var då jag kände värmen mot min kind. Jag frågade mig själv varifrån detta myspys kunde komma. Det var ju uppenbarligen ingen som smekte min kind. Nej, det var solen. Hör och häpna och tappa hatten, om ni vill. Det var solen! Detta stora och galet gula som bländar. Detta s.k. sattyg som lyst med sin obarmhärtiga frånvaro det senaste halvåret, gav ifrån sig en gnutta värme. Min lycka fann inga gränser. Jag började gråta som en vansinnig gammal gumma och började genast att leta efter vitsippor och blåkullor. Nej, det gjorde jag inte, men jag var nära. Hade det inte varit för att jag frös om precis allt, förutom om kinden, så hade jag nog fortfarande stått kvar där. Men nu frös jag så jag sprang in istället.

Nu väntar jag mig att löven slår ut inom de närmaste veckorna och att jag har varit kall för sista gången i år. Det känns som att jag inte kan bli besviken när jag har sådana förväntningar. Det känns bra.