Sol, döingar och ännu mera sol!
Hola, amigos y amigas! Jag sitter för tillfället på jobbet, i en för liten men relativt bekväm soffa. Detta är inget som jag klagar över. Mycket ovanligt för att vara jag. Det kan mina vänner intyga.
Jag tror att denna brist på klagande och illska beror på de senaste dagarna av vår-väder. Jag är helt enkelt överlycklig för att vi äntligen har fått känna på något annat än flingor av snö och temperaturer, som kan beskrivas som allt annat än fräsiga. Igår (eller egentligen i förrgår) och idag (eller egentligen igår) så hade vi sol och värme. Denna värme som jag pratar om befann sig utomhus. Man kunde, på riktigt, gå runt utomhus utan 14 långkalsonger och 11 lusekoftor. I love it! Om knappt en månad så har björk-löven slagit ut och varenda trana dansar på åkrarna, likt homosexuella indianer på Hocapontares dansläger. Bara positiva saker, med andra ord. Sen om två månader har vi sommaren här, med allt vad den har att erbjuda: Festivaler, fiske, sol-öl, regn-öl, barmark, barbesök, utomhus-sex och allt sådant trevligt som hör sommaren till. Detta betyder att jag, den bittre och charmigt citron-sura Lund, kommer visa lite gladare miner framöver. Om inget oväntat sker förstås. Som tex mer snö, kronofogdar, Dr Albans, Dr Peppers, varulvs-larver, kattungar, mjölkregn, skitungar, lervällingar och botar vid namn Anna. Låt oss hoppas att dessa katastrofer uteblir.
För övrigt så kan jag nämna att jag reste till huvudstaden förra veckan. Kamrat Dagh skulle på en läkarundersökning inför en utbilding. Jag hängde på och bodde hos kamrat Larsson i Zinkensdamm. Mycket trevlig tillställning, som borde ha undvikits, pga ekonomiska omständigheter. Men trevligt ändå. Vi sammanstrålade med Niklas och Sanna som vi träffade i Thailand för ett år sedan. Det var dessa två som fick mig och Larsson att uppleva dödsångest genom att hoppa bungy jump. Det var väldigt roligt att träffa dem. Vi gjorde en liten nostalgi-tripp till Hard Rock Café, vilket i och för sig var en besvikelse om man jämför med Thailand. Men sällskapet var åtminstone trevligt, så det var en riktigt bra kväll i alla fall. Tack för det pojkar och flickan!
Något som inte var lika trevligt var när jag skulle ta mig tillbaka till Bollnäs, någon dag senare. Tåg var bokat och jag hade en halvtimme på mig att ta mig från Zinkensdamm till Centralen, vilket inte ska vara några problem alls om man åker tunnelbana. Problemet vara bara att när jag kom ut till tunnelbanan så var den röda linjen (min linje) inställd och ersatt med buss. Något jag inte skulle hinna för det kryllade av folk på alla bussar. Detta gjorde att jag fick springa från Zinkens till Slussen. En resa på drygt en kilometer, som vilken 21-åring som helst ska klara av, men är man otränad och har två tunga väskor så är det en annan historia. När jag väl kom fram, svettig och andfådd som en tjockis som precis plockat upp en munk, så hade jag inte tid att stå still och fundera. Så jag tog satts och sprang in mot tunnelbanan, utan att riktigt se mig för. Då, precis när jag kommer springandes som en torped från en stressad u-båt, då rullar ambulans-personal ut ett lik på en bår. Jag hann inte se denna bår förän i sista sekund och var därför millimeter från att välta skrället. Jag fick en smärre chock när jag skådade den döde och när jag förstod hur illa det kunde ha gått om jag inte hade tittat upp i sista sekunden. Det hela slutade i alla fall med att jag missade mitt tåg hem med två minuter. Jag fick punga ut pengar för en ny biljett och vänta på nästa tåg. Rätt misslyckat, men ändå ett äventyr.
Ojsan hoppsan, så skrivsugen jag var idag. Jag ber om ursäkt om någon har klagomål på detta men jag måste ändå säga att du får skylla dig själv om du läst i genom det hela. Det hade du antagligen ingen som helst nytta av.
Ciao!
Jag tror att denna brist på klagande och illska beror på de senaste dagarna av vår-väder. Jag är helt enkelt överlycklig för att vi äntligen har fått känna på något annat än flingor av snö och temperaturer, som kan beskrivas som allt annat än fräsiga. Igår (eller egentligen i förrgår) och idag (eller egentligen igår) så hade vi sol och värme. Denna värme som jag pratar om befann sig utomhus. Man kunde, på riktigt, gå runt utomhus utan 14 långkalsonger och 11 lusekoftor. I love it! Om knappt en månad så har björk-löven slagit ut och varenda trana dansar på åkrarna, likt homosexuella indianer på Hocapontares dansläger. Bara positiva saker, med andra ord. Sen om två månader har vi sommaren här, med allt vad den har att erbjuda: Festivaler, fiske, sol-öl, regn-öl, barmark, barbesök, utomhus-sex och allt sådant trevligt som hör sommaren till. Detta betyder att jag, den bittre och charmigt citron-sura Lund, kommer visa lite gladare miner framöver. Om inget oväntat sker förstås. Som tex mer snö, kronofogdar, Dr Albans, Dr Peppers, varulvs-larver, kattungar, mjölkregn, skitungar, lervällingar och botar vid namn Anna. Låt oss hoppas att dessa katastrofer uteblir.
För övrigt så kan jag nämna att jag reste till huvudstaden förra veckan. Kamrat Dagh skulle på en läkarundersökning inför en utbilding. Jag hängde på och bodde hos kamrat Larsson i Zinkensdamm. Mycket trevlig tillställning, som borde ha undvikits, pga ekonomiska omständigheter. Men trevligt ändå. Vi sammanstrålade med Niklas och Sanna som vi träffade i Thailand för ett år sedan. Det var dessa två som fick mig och Larsson att uppleva dödsångest genom att hoppa bungy jump. Det var väldigt roligt att träffa dem. Vi gjorde en liten nostalgi-tripp till Hard Rock Café, vilket i och för sig var en besvikelse om man jämför med Thailand. Men sällskapet var åtminstone trevligt, så det var en riktigt bra kväll i alla fall. Tack för det pojkar och flickan!
Något som inte var lika trevligt var när jag skulle ta mig tillbaka till Bollnäs, någon dag senare. Tåg var bokat och jag hade en halvtimme på mig att ta mig från Zinkensdamm till Centralen, vilket inte ska vara några problem alls om man åker tunnelbana. Problemet vara bara att när jag kom ut till tunnelbanan så var den röda linjen (min linje) inställd och ersatt med buss. Något jag inte skulle hinna för det kryllade av folk på alla bussar. Detta gjorde att jag fick springa från Zinkens till Slussen. En resa på drygt en kilometer, som vilken 21-åring som helst ska klara av, men är man otränad och har två tunga väskor så är det en annan historia. När jag väl kom fram, svettig och andfådd som en tjockis som precis plockat upp en munk, så hade jag inte tid att stå still och fundera. Så jag tog satts och sprang in mot tunnelbanan, utan att riktigt se mig för. Då, precis när jag kommer springandes som en torped från en stressad u-båt, då rullar ambulans-personal ut ett lik på en bår. Jag hann inte se denna bår förän i sista sekund och var därför millimeter från att välta skrället. Jag fick en smärre chock när jag skådade den döde och när jag förstod hur illa det kunde ha gått om jag inte hade tittat upp i sista sekunden. Det hela slutade i alla fall med att jag missade mitt tåg hem med två minuter. Jag fick punga ut pengar för en ny biljett och vänta på nästa tåg. Rätt misslyckat, men ändå ett äventyr.
Ojsan hoppsan, så skrivsugen jag var idag. Jag ber om ursäkt om någon har klagomål på detta men jag måste ändå säga att du får skylla dig själv om du läst i genom det hela. Det hade du antagligen ingen som helst nytta av.
Ciao!
