Dårskap con Lundino

Jag hittade en gammal cd-skiva idag som det inte stod någonting på. Jag bestämde mig för att prova den i datorn och det visade sig att det var en skiva med arbeten och uppgifter från min tid på gymnasiet. Jag har inte tittat igenom de grejerna på över fyra år, så det var sjukt roligt att gå igenom allt igen. Jag hittade mycket gamla bilder och även lite text. I brist på annat intressant att skriva så tänkte jag dela med mig utav en av dessa texter nu. Jag kommer inte ihåg exakt vad den här uppgiften gick ut på men jag vet att vi skulle skriva en artickel. Antagligen så fick vi hitta på vad som helst att skriva om för inget av det som skrivs bygger på någon sanning. Det handlar om en ung man vid namn Johannes Hedberg som har råkat ut för en obehaglig sjukdom, en sjukdom som inte finns på riktigt. Johannes finns däremot på riktigt och han är en nära vän till mig. Med det sagt så tänker jag nu hålla käften och låta er läsa detta mästerverk från en svunnen tid.

Johannes Hedberg har precis börjat vänja sig med de kalla vindarna från norr. Dunjackan sitter på och tumvantarna har han alltid i beredskap. Det blir därför som en chock för honom nu när sommaren är ordentligt på väg.
- Det är hemskt, säger han.

Nu nalkas tuffa tider för stackars Johannes. Sommaren är på gång och Johannes har knappt hunnit vänja sig vid vintern.
- Sånt tar sin lilla tid, säger han och himlar bekymmersamt med ögonen. Men man kan ju tycka att sommaren borde vara den skönaste tiden på året. Varmt och soligt och vattnet går att bada i. Men Johannes håller inte med.
- Det är aldrig tillräckligt varmt, solen går i moln och vattnet är ohygieniskt. Men myggorna är i alla fall gulliga, medger Johannes. Johannes har en mycket ovanlig sjukdom. ”Season Syndrome” kallas den och gör året svårt för Johannes.
- Jag brukar gråta, säger han och stryker darrande en tår ur ögat. Season Syndrom fungerar så, att man får extremt svårt att anpassa sig till klimatförändringar. Problemen uppstår både fysiskt och psykiskt. Johannes måste spendera första halvan av vintern inomhus, för att han inte ska drabbas av en allvarlig chock och avlida.
- Jag känner mig som en fånge i min egen kropp i början av varje årstid. När halva vintern gått kan Johannes långsamt börja ta sig ut. Men han måste vara försiktig. Skulle han vara ute lite för länge alltför tidigt så skulle det nästan säkert leda till döden.
- Det är så orättvist, säger han och vrider på sig lite obekvämt.

Sjukdomen visade sig först när Johannes var 3 år gammal. En varm vårmorgon var han ute och lekte, som vilket friskt barn som helst. Han kände redan när han gick ut att något var fel men tänkte inte mer på det, för han var ju trots allt bara 3 år. Efter ungefär 4 timmar ute i den stekande solen började Johannes frysa och svettas på samma gång och han kollapsade. Läkarna konstaterade att det berodde på ojämn kroppstemperatur. Senare kunde man fastställa att Johannes hade Season Syndrome.
- Det var den värsta dagen i mitt liv, säger Johannes.
Enda sedan den där ödesdigra aprilmorgonen har Johannes liv sett ut som det gör idag och han kommer med all säkerhet att dö innan han fyllt 20.
Man skulle kunna säga att jag sjunger på sista refrengen nu, säger Johannes lite skämtsamt. Forskare jobbar febrilt för att komma fram med ett botemedel mot denna hemska sjukdom och man tror att det inom 10 år kommer finnas ett vaccin.

SLUT

Så var det med det. Hoppas att läsningen uppskattades. Kom för övrigt ihåg att inget av detta är sant. Johannes Hedberg finns men han lider inte av Season Syndrome. Det är bara en sjukdom som jag klurade fram på egen hand för ca 5 år sedan.

Snipp snapp snut, nu är sommaren slut. Det har gått väldigt fort. Det gör sommaren alltid men den har gått extra fort i år. Antagligen pga att jag har haft väldigt mycket roligt att göra.

Stora delar av sommaren spenderade jag med ensemblen från "Det hände i Hårga". Repa, repa och repa, följt av sex fantastiska föreställningar på Kilafors Herrgård. Det hela blev en publiksuccé, vilket känns jätteroligt. Den enda nackdelen med allt detta var väl att sommaren bara flög förbi. Men det är ett litet pris att betala om man tänker på allt man har fått göra. En häftig grej var när vi besökte tv4:as Nyhetsmorgon och sjöng i direktsändning. Nervöst som attans men enormt spännande och fantastiskt roligt.

Nu ser jag fram emot nästa års uppsättning av samma föreställning. Sen ser jag fram emot julen och vintern, vilket jag inte brukar göra. Detta gör jag av tre anledningar. Jag ska på en liten julturné med Åsa Jinder, Jonas Otter och Jenny Engström, jag ska spela in en soloskiva i samarbete med Åsa Jinder och jag och min kära sambo har äntligen fått ny lägenhet.

Turnén ska bli väldigt roligt att genomföra och det kommer bli väldigt fint. Vi kommer uppträda i tre kyrkor, som det ser ut nu. Det blir både gamla klassiska jul-låtar och lite nyare. En mycket smakfull blandning, enligt mig själv.

Soloskivan kommer bli skitrolig att göra. Vi har inte kommit igång med jobbet på den än, men det ska tydligen finnas lite låtar som jag ska testa. Jag har drömt länge om att spela in skivor och få jobba som artist. Det känns väldigt roligt att jag har kommit en liten bit på vägen i alla fall.

Sist men inte minst, så har jag och min sambo Magdalena Persson fått en ny lägenhet. Vi har letat förgäves i över ett år, i köer som sträckt sig till månjäveln och tillbaka. Men nu har vi äntligen hittat en riktigt fin lägenhet som vi kommer bli väldigt nöjda med. Det känns skönt att äntligen slippa Gärdet och vår förbannade trappuppgång som är fylld med människor som inte har en aning om vad tystnad är. Det är tur att det vi fick lägenheten nu, för om vi hade varit tvungen att bo kvar länge till så hade det antagligen blivit ett grann-mord. Vilket hade varit tråkigt. Därför är det nog bäst för alla om vi flyttar.

Annars är allt som vanligt. Allt är gult och fult och det är kallt och snart väldigt halt. Jag vill klargöra att jag absolut inte ser fram emot vintern som årstid. Jag ser bara fram emot det jag ska göra i vinter. De två hänger inte ihop på en endaste blöt fläck. Kylan och det vita äcklet är jag lika negativ till som vanligt.

Jag ser att jag har fattat mig väldigt o-kort idag. Detta beror antagligen på att jag inte har varit så skriv-aktiv på ett halvt månvarv. Ni får stå ut med detta eller ge fan i att läsa. Lycka till med det valet. Eller ja, om ni läser det här så har ni ju redan gjort det valet. Med största sannolikhet valde ni det första valet, som var att stå ut. Mycket nödvändigt konstaterande av mig, måste jag säga. Nu ska jag sluta. Huj!